I tidningen står det att sänghoppning är det viktigaste som finns

Idag upptäckte jag svtplays öppna arkiv. Nog för att jag länge vetat att det existerat, men av någon anledning har jag inte kollat igenom själv vad det kan tänkas innehålla. Mitt mål var att söka reda på Fröken Frimans krig, eftersom jag missade det allra sista avsnittet. Till min stora förtrytelse hade de tagit bort det på svtplay, men när jag sökte på fröken kom det en annan skatt upp via det öppna arkivet: Fröken Ensam Hemma åker gungstol. Det är från början en bok av Gunnel Linde, som sedan blev ett barnprogram och även spelades in som skiva. Har ingen aning om skivan eller programmet kom först, men min pappa köpte skivan på vinyl till mig. Ack vad jag spelade denna skiva om, och om igen. Repade sönder plasten med fumliga barnhänder men fortsatte lyssna ändå!

Och nu har jag alltså hittat självaste programmet i svt:s öppna arkiv. Som de flesta av barnprogrammen från 70-talet är det ganska segt, och i mångas ögon förmodligen lite b. Jag älskar att det är naturligt, att barnen fnissar och stakar fram sina repliker. Att barnen som framför sångerna inte är skadade av idol och försöker prestera något med sina röster, utan att de simpelt sjunger igenom låtarna, ibland lite svajigt, men med sina klara och oförstörda barnröster. Det är lite synd att vi måste växa upp så snabbt, och när vi nått 20-års åldern har vi vuxit färdigt. Dålig tantrevolutions-status på det fenomenet vill jag påstå.

Jag blev så taggad att jag måste ta en liten second hand-runda innan jobbet och se om jag kan hitta boken. Jag skulle inte direkt bli ledsen av att ha den i stringhyllan nämligen.

Monica Z ikväll!

Målet är att gå på Monica Z ikväll. Förväntningarna är skyhöga, och hur kan de inte vara det, jag får gåshud bara jag ser trailern. Jag tänker mig underbara 60-talsklänningar och eminent musik. Zetterlunds egna stämma smeker datorns dåliga högtalare medan jag skriver och i mitt huvud har jag redan börjat bläddra igenom min garderob. Vilken klänning passar sig bäst på en sådan här premiär?

Höstens första dag!

Idag börjar min höst, och det är dags att väcka bloggen till liv igen. Det är så mycket nytt nu, jobb, erfarenheter, känslor. Skönt att Yes alltid kan hålla mig sällskap i hörlurarna när löven alltför snart kommer skifta färg och trilla av.

Brunch i Salabacke

Halv sex i morse klev jag innanför lägenhetsdörren. Vilket var lite senare än vad jag kanske tänkt mig, men så länge tiden varit välspenderad är det ingenting att ens reflektera över.

När jag vaknade var jag sugen på brunch, sneglade intresserat mot någon nationsbrunch men hamnade i ett vardagsrum i Salabacke istället. Bananpannkakor, hemmagjord äppelkräm, knäckemackor med kokt ägg och mjölk-kola-youghurt dukades fram och Disneys Herkules lades i dvd-spelaren. Det var första gången jag såg den på originalspråk, vilket jag trodde skulle förta upplevelsen men som inte ens rörde mig ryggen. Trots att jag sett Herkules på svenska hur många gånger som helst.

Herkules är verkligen den ultimata helg-filmen. När vi var små brukade jag och brorsan springa över till grannarna och låna Herkules på VHS av dem, och sedan pressa i oss vårt lördagsgodis till den filmen. Trots att det idag var söndag, och den spenderades med en väninna istället för en bror, och lördagsgodiset var utbytt mot en söndagsbrunch så var känslan densamma. Nostalgi på hög nivå!

Ursäkta det uppenbara

När kommunikationen sprider sig som karamellfärg i vattnet och grumlar något som var kristallklart för en sekund sedan. När en känner att en så gärna vill tro gott, men när erfarenheterna hela tiden visar det motsatta. Jag trodde ju att jag visste vilken kroppsdel hjärnan satt i, ursäkta det uppenbara, men min dag sammanfattar jag såhär:

Milano kan ju ta sig i dalen

Samtalade med en kollega. Han hade varit på krogen med några polare i fredags, stack hem ganska tidigt, ringde sina polare på söndagen och då var de i Amsterdam. Vi trillade in på spontanitet, och han undrade om inte jag var spontan, och vad ska jag svara på det? Jo i höstas åkte jag faktiskt tillbaka till Stavanger på "tjänsteresa" med lite mindre än en veckas varsel... nej, jag kände mig inte helt kvalificerad. Han då? Nej alltså inte på det sättet, men hamnade i Milano några dagar efter att en galen idé kläcktes. Jaså? Det var ju... ehm... spontant... Himla tur att jag lyckats bygga upp någon form av självkänsla, annars hade en sådan konversation lätt fått mig att känna mig som en helt värdelös människa. Framsteg Cinnika, Milano kan ju ta sig i dalen. 

När du dansar tätt intill mig känner jag att jag vill

 bara oh, oh, och jag gillar din vibe 

Ni skulle bara veta hur mycket jag längtar till sommaren. Förra sommaren stod jag kärlekskrank i detta publikhav med ett par spinkiga armar om min axlar. Tiden får utvisa huruvida jag besöker Urkult i år eller inte. Var sak har sin tid.

Tired of being an object

Då minusgraderna blev fler bestämde både mitt internet och min tv att lägga av, det var sådär lagom roligt. Vet att jag har pratat en del genom låtar på senaste tiden, varför vet jag inte, det blir bara så.

Are you tired of being an object
Or did you never get the chance
To be one,
And now you wanna make sure
There´s no fun
You´ve been missing
Are you tired of being an object
Or are you just jealous
That you ain´t one,
Now you realized that those objects
Do all the kissing

Well don´t project you spleen
On the girl on the magazine
You never know,
Maybe she´s feeling quite comfortable
The only human right for which I´m
Gonna fight
Is everybody´s right to sometimes feel
Irresistible

Uh-oh, maybe it´s you who need
Confidence
Maybe it´s you who need real freinds
Well she doesn´t need your voice
`Cause she´s already got one

And though she doesn´t push
With as much force
It can even be stronger than yours
When she uses it
In a sensi-sensi-sensual whisper

Well, don´t project your bore
On the girl on the dance floor
She doesn´t at all find
The men´s looks abusive
She doesn´t want your shield
Maybe she´s the one who´s free
Maybe sometimes getting fucked
Can be amusing

Les Miserables

Kom precis hem från en förhandsvisning av Les Miserables. I biosalongen var det inte många torra ögon och jag själv skrynklades ihop lite. Smälta, jaga fatt i tankarna och bejaka hur det ser ut. Hoppas på en inte allt för lång natt.

Vem gillar inte att göra kollage?

Ska snart åka till jobbet. Ska bli spännande att få se hur de har sin verksamhet där. I bakgrunden sjunger Miss Li om att hon tänker köpa en Golden retriever och flytta ut på landet, och jag tycker att det inte låter som en dålig idé. Kanske inte dödsaktuellt just nu, men drömma duger. Låten i sig gör mig inspirerad, och jag tänkte att vänskap inte är så dåligt, men det visade sig vara förhastat. Tur att det finns några starka armar som håller om mig när livet känns svårt. Därför väljer jag att byta fokus, videon, hur underbar är den inte? Jag väljer den inspirationen istället och lägger det forna målet på hyllan. Kollage, är det första jag tänker när jag ser det här. Sagt och gjort, jag tar med mig några tidningar ut till det nygamla jobbet. Lika bra att ha med några ess i rockärmen, så slipper jag stå där handfallen om osäkerheten skulle krya sig på. Jag menar, vem gillar inte att göra kollage?

And every night when I go to bed
You’re nothing but a headache in my head.
I got a red little house with a yellow door,
I got my television every time I’m getting bored,
I got a Golden Retriever and a Labrador
And I don’t need you anymore.

Big spender

Vad är vårt problem? Streamade ett gammalt kobra-avsnitt om guld. Hur kan någon sitta och tycka att det är bra att vi utvinner guldet genom att dränka marken med bl a kvicksliver. Kanske därför att denna någon inte behöver bo i byarna runt omkring, där de boende får klåda över hela kroppen pga kvicksliverhalten i vattnet. Hey big spender.

Härmed var det bestämt, om jag någonsin blir gift blir det ekoguld i vigselringarna. Nerskrivet i målboken och klart. I väntan på en friare, alternativt någon att fria till, skummar jag igenom några eko-ringar gjorda av Titti Bjernér. Jag skulle ju inte bli direkt ledsen om någon ville sätta en sådan på mitt finger.

Här kommer natten

Skärmen på min laptop (som tidigare tillhörde mitt ex) stirrar sterilt mot mig, skänker ett kort ljus som knappt räcker till tangenterna. Låter fingrarna fumla fram på måfå, nästan blinda. Undrar hur jag lättast ska sammanfatta dagen som varit. Kortast vore nog tacksamhet. Tänk att jag har den äran att få omge mig med så många underbara medmänniskor. Om jag skulle vakna imorgon och märka att jorden gick under medan jag sov skulle jag inte ångra min tid, hur många chanser jag än fick skulle jag inte ändra på något! Var det det som kallades lycka?

När du kommer ska jag sitta här och ta allt som du ger mig, och när du går vet jag att du snart är här igen

I like to move it

Jag är helt slut. Har precis varit på ett pass dans fuego på friskis och svettis. Andra gången idag, och jag är precis lika lyrisk som efter första gången, bara mycket tröttare. Jag är nästan mer hungrig än jag var igår, och jag orkar inte göra annat än stirra tomt framför mig. Trots det känns det riktigt skönt. Så länge som jag letat efter en träningsform som tilltalar mig, och kanske detta är det? Målet är i alla fall ställt: lära sig koreografierna. Ingen aning om jag kommer kunna klara av det, men under tiden fortsätter jag skaka loss.

Marina and the diamonds

I vår har Marina and the diamonds äntligen en spelning i Stockholm. Jag är så lycklig. Nu är bara frågan vem som vill hålla mig sällskap under en sådan magisk kväll? För några månader sedan hade svaret varit självklart, men det funkar ju inte idag. Trots att det inte saknas mig så skapar det någon liten form av bitterhet. Jag minns att jag stirrade tomt framför mig igår och tänkte "bilden stämmer inte överens med det jag ser". Sedan misstror jag inte, everything will be okay in the end, men då måste det ju komma ett avslut först. Nåväl, tillbaka till den ursprungliga frågan, vem vill följa med mig och beskåda denna eminenta kvinna den 8:e april?

Ögat sover nu!

Det känns som om energin aldrig riktigt är i topp. Inspirationen tryter och jag är konstant hungrig utan någon riktig aptit men jag känner mig inte nedstämd, och det ser jag ändå som en stor seger. Nu är siktet inställt på att stålsätta sig, denna sista becksvarta månad, snart vänder det.


Vet ni, jag är en tänkare, och det är jag stolt över. Jag är även dålig på att spela sociala spel, det är jag också stolt över. Om man bara ställer frågan så får man svar, då behöver man inte undra. Idag blev jag beskriven med ordet "pure", och beskrev det som "ren", för åtta år sedan blev jag också beskriven med ordet "pure", och fick det beskrivet som "vit som snö". Tänk om jag för åtta år sedan hade vetat det jag vet nu...

You could have it so much better without me

Dessa tankar. Hur ska jag kunna formulera dem och knastra ner dem via tangenterna på min föredetta pojkväns dator? Vilken process allt är, men målet är nog alltid detsamma. Idag är jag kluven, och på något konstigt sätt blev denna låten min pepp just nu. Jag tror hon hade smygkikat lite på mig när hon skrev den här låten, för såhär är jag. De tankarna borde kanske göra mig nedstämd, men på något konstigt sätt känner jag mig styrkt av texten. Usch så komplext, lyssna på låten istället vettja!

I want you to know
I've got a handful of trouble in my lonely little trouble soul

No, please don't go
But if you leave I'll understand cause I'm not easy yes I know

Cause I scream without a reason
And I act like you don't please me
And though I am a lucky lady
I throw things around me like a little baby

En omtumlande helg och en insikt om att det är vara vänner som gäller

Ingen uppdatering efter en alltför omtumlande helg. Både positiva och negativa saker, och alkohol brukar mest bidra till det senare. Nåväl, nu tror jag att saker är relativt återställda, och min lägenhet luktar nästan inte folköl längre.

Du, jag och han insåg kanske till sist hur det var. Hoppas ni kände er lika starka som jag! Jag har alltid sett mig med en partner, men nu är jag väldigt glad åt mina vänners kärlek. Lyssnar på Jakob Hellman, lyckas inte överföra klippet till min blogg, men ni kan ju klicka er dit själv om ni vill. Trallar med och älskar hans briller.

det är när du tystnar ett tag
det är när du tittar på mig
jag måste tänka mig för
ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör

Livsmotton

I flera år har jag haft ett motto som jag försökt tänka på och följa. Jag upptäckte detta motto i musikalen Chicago (en förövrigt fantastisk musikal) och fastnade direkt för det:

You could like the life you're living

You could live the life you like

Svårare än så är det faktiskt inte. Trivs du inte med din situation, så får du ändra den eller finna dig i den, så många andra val existerar faktiskt inte. Detta motto försöker jag hela tiden ha i mitt sinne och minne, som en liten knuff i ryggen och en påminnelse om att det är ganska värdelöst att ge upp. Sedan har jag många gånger i stundens hetta fortfarande grävt ner mig och inte kunnat ta mig till budskapet, men det är faktiskt inte de gångerna som räknas. En del av att kunna skapa självkänsla är ju att inte vara så jävla kritisk, pessimistisk och skeptisk hela tiden.

Idag har jag känt mig stark, och jag vet vad det beror på. Det beror på tilltro. Efter ett telefonsamtal igår så vet jag att allt kommer bli bra. Det tog ett bra tag men för första gången känner jag mig lugn och tillitsfull. Det spelar ingen roll vad som sker, för jag vet att allt kommer bli bra till sist. För några veckor sedan upptäckte jag ett till motto som jag verkligen tog till mig, och det lutar jag mig tryggt mot nu. 

Everything will be okey in the end

If it's not okey, it's not the end

Jag känner faktiskt att det är så det är, och det skänker mig både lugn och styrka. Det blir bra helt enkelt!

Hitta min styrka

Ett mail från Norge, och jag vill fly landet. Sätta mig på första bästa plan till Stavanger. Sälja glasögon, festa med Leif och Kim, känna mig värdefull hos mina chefer, hitta min styrka och glömma min svenska verklighet. Tänk om jag bara kunde lämna detta bombnedslag utan att behöva ta något ansvar. Jag måste verkligen hitta lite styrka snart!

Det är så himla längesedan, men lika kraftfullt idag. Jag måste släppa taget om mina sista rädslor. 

And if you think I´m corny
Then it will not make me sorry
It´s your right to laugh at me
And in turn, that´s my oppurtunity
To feel brave 

Jag klär av mig naken!

Idag har jag tagit ett beslut. Jag kan inte riktigt benämna beslutet, för än vet jag inte vad det egentligen har lett till. Nu gäller det att samla energi och vilja, krångla av sig offerkoftan, vända alla rädslor och tysta rösterna i huvudet. Jag klär av mig naken. Efter en kort analys inser jag, styrkan ligger där. Var var jag för två år sedan när jag trodde att mitt liv skulle ta slut? Det är faktiskt inte dumt att börja räkna där, där mitt första riktiga förhållande tog slut. För det var faktiskt där det började, min utveckling, även om den stora förändringen kom när jag träffade mitt livs största kärlek. Jag klarade av att skriva ner 8 punkter på bara några minuter över saker som jag lyckats förändra hos mig själv för att kunna må bättre. Att komma 8 steg fram i livet hade jag aldrig klarat utan honom, men nu måste jag fortsätta färden ensam ett tag. Här är jag.

Att kunna vara en tant i revolution har hjälpt mig mycket i min egen styrka. Här har jag skapat något som jag själv gillar och är inspirerad av, och det jag gör här gör jag för mig själv och ingen annan! Det har fått mig att växa, och jag har bestämt mig för att fortsätta växa här. Här står jag naken för dig.

Idag skapar jag en ny kategori på bloggen, den heter självkänsla, och där ska jag dokumentera min resa mot välmående. Jag säger vis är den kvinna som överlever. Ingenting kommer försvinna härifrån mitt krypin, det kommer bara ge en till vinkel och dimension. Det kommer vidga tantrevolutionen och det ser jag fram emot!

En dag som denna har jag hittat min styrka hos Eva Dahlgren

En lovesong till godnatt-visa

However far away, I will always love you 

However long I stay, I will always love you 

Whatever words I say, I will always love you 

I will always love you