I tidningen står det att sänghoppning är det viktigaste som finns

Idag upptäckte jag svtplays öppna arkiv. Nog för att jag länge vetat att det existerat, men av någon anledning har jag inte kollat igenom själv vad det kan tänkas innehålla. Mitt mål var att söka reda på Fröken Frimans krig, eftersom jag missade det allra sista avsnittet. Till min stora förtrytelse hade de tagit bort det på svtplay, men när jag sökte på fröken kom det en annan skatt upp via det öppna arkivet: Fröken Ensam Hemma åker gungstol. Det är från början en bok av Gunnel Linde, som sedan blev ett barnprogram och även spelades in som skiva. Har ingen aning om skivan eller programmet kom först, men min pappa köpte skivan på vinyl till mig. Ack vad jag spelade denna skiva om, och om igen. Repade sönder plasten med fumliga barnhänder men fortsatte lyssna ändå!

Och nu har jag alltså hittat självaste programmet i svt:s öppna arkiv. Som de flesta av barnprogrammen från 70-talet är det ganska segt, och i mångas ögon förmodligen lite b. Jag älskar att det är naturligt, att barnen fnissar och stakar fram sina repliker. Att barnen som framför sångerna inte är skadade av idol och försöker prestera något med sina röster, utan att de simpelt sjunger igenom låtarna, ibland lite svajigt, men med sina klara och oförstörda barnröster. Det är lite synd att vi måste växa upp så snabbt, och när vi nått 20-års åldern har vi vuxit färdigt. Dålig tantrevolutions-status på det fenomenet vill jag påstå.

Jag blev så taggad att jag måste ta en liten second hand-runda innan jobbet och se om jag kan hitta boken. Jag skulle inte direkt bli ledsen av att ha den i stringhyllan nämligen.