Att göra något som en tjej

Jag kan inte säga exakt när det började. För det var inte så att jag helt plötsligt vaknade upp en dag och kände att jag gått från hundra till noll. Nej det här att tjejer är lite sämre indoktrineras vi i redan från dag ett.

Inte så att jag tror att majoriteten av oss anser att tjejer är sämre bara för att de är tjejer. För såpass långt har vi ändå kommit i vårt långsmala land. Jag tror inte det är många som på allvar skulle säga att en person med snippa är lite sämre än en person med snopp. Det som då skapar de hetsiga diskussionerna kring jämställdhet är nog att båda parterna känner sig missförstådda.

Jag vet att när min pappa sa till mig "att den där personen spelar trummor som en tjej", så menade inte han att tjejer är sämre än killar. Han förklarade till och med att en "tjejtrummis" inte egentligen har något med kön att göra, för en kille kunde lika gärna vara en "tjejtrummis" som en tjej. En "tjejtrummis" var helt enkelt en dålig trummis, och det hade inget med kön att göra.
Hade min pappa vetat att det skulle leda till att jag så småningom slutade spela musik på grund av att jag inte ville prestera som en tjej, så vet jag att han aldrig hade sagt det. För där och då, när han sa det till mig, visste han inte vilken press han la på mig, och hur skulle han kunna veta det? Jag visste det ju inte ens själv, jag visste bara att jag aldrig skulle bli en "tjejtrummis" (och när jag inte visste om jag kunde uppnå det målet slutade jag spela trummor istället, och så småningom musik överlag).

Precis på samma sätt som min pappa lärde mig att inte kasta som en tjej. Han försökte lära mig hur jag skulle kasta överhandskast. Hur armen skulle sluta rakt med handen framåt, inte nedböjd sådär som så många tjejer kastade. Med den största omtanken ville han inte att någon skulle kunna anklaga hans dotter för att kasta som en tjej. Tyvärr hjälpte det inte mig, och med varje år som gick blev jag mer och mer passiv på idrotten i skolan. Den där svåra balansgången, minns ni den? Den där att antingen vara med, vara skitdålig och göra saker "som en tjej" eller att passivt stå bredvid , glömma gympakläderna, och anklagas för att vara en nonchalant fjortis.

Hoppas ni förstår att faren min är ett exempel, för tyvärr är det så att jag känt pressen från precis alla håll och kanter. Från såväl kvinnor som män, barn som vuxna.

Jag tror att vi måste skapa förståelse för varandra. Vi måste förstå att vissa av kommentarerna som fälls inte har något ont uppsåt, precis lika mycket som vi måste förstå att även om det inte fanns något uns av ondska i kommentaren så kan den göra så mycket skada. Om alla bara tar ett djupt andetag, byter ut hat mot kärlek och lyfter blicken lite så ska vi väl kunna göra något åt detta?

PMS, ett skämt?

För många är PMS en liten lustighet som vissa kvinnor lider av en gång i månaden. Ett konstigt tillfälle då hon blir lite extra känslig, lättirriterad och uppfattas säkert som smått förvirrande av många runt omkring sig. Helt plötsligt är den fromma damen på jobbet ett monster och vrålar på någon i kön till kaffemaskinen. Några håller sig nog undan för stunden men fnissar oförstående efteråt.
Och klart det uppstår många lustiga tillfällen i denna hormonella regnbåge, tillexempel som när jag började äta p-piller och jag missade min gymnastiklektion. Vi skulle spela ett bollspel som jag tyckte var himla roligt och jag blev så glad att jag började gråta och grät sedan så mycket under hela lektionen att jag inte kunde vara med och spela. Det är faktiskt ganska roligt och det skrattar jag ofta gott åt.

Det som tyvärr inte lyfts riktigt lika ofta är att detta faktiskt är ett problem. För tro det eller ej, det är inte roligt att helt plötsligt komma på sig själv med att tappa humöret, vara tung som en gråsten i själen eller bara bli anti det mesta helt plötsligt. PMS är nämligen ingenting som vi kvinnor hittar på bara för att vi vill ha en ursäkt för att kunna bete oss hur som helst en gång i månaden.

Det finns inget botemedel mot PMS (och kanske går det inte att ta fram något heller, men jag undrar om det sett likadant ut om det var männen som led av detta en gång i månaden... Jag menar det var inte så längesedan som hjärtforskningen kom på att de kanske skulle studera kvinnohjärtan också, och inte bara manshjärtan...), utan en rekomenderas äta nyttigt, undvika stress och motionera.

Okej, igår var jag och simmade 1000 meter på förmiddagen, gick sedan hem och städade min lägenhet för att inte ha något som skulle suga energi ur mig (jag har nämligen märkt att jag mår betydligt sämre när jag har det stökigt hemma), och gjorde mig sedan en bulgursallad med vitkål, paprika och fetaost.
Trots detta spenderade jag eftermiddagen i fosterställning i min soffa. Hela min mage var som en gigantisk knut och min ångest var så stark att jag inte hade tvekat en sekund på att krypa ur mitt eget skinn om jag bara kunnat. Denna ångest hade sällskap av en stark sorg och intensiv frustration som turades om att örfila mig i ansiktet och gnaga i mitt sinne. Jag försökte distrahera mig på alla tänkbara sätt, men det gick inte att finna fokus i något. Det kröp i hela min kropp och jag undrade hur jag skulle bli kvitt det utan att börja slå sönder saker hemma. Innan jag visste ordet av hade jag tappat greppet om mig själv och befann mig i århundradets utbrott. Dagen avslutades med att jag kolapsade i sängen, dödstrött efter den känslomässiga kraftansträngningen.

Såhär var det eftersom det om ungefär en vecka kommer rinna blod ur min slida (en annan lagom angenäm sak).
Som sagt finns det en massa roliga saker som uppstår i hormonernas skugga, men långt ifrån allt är så roligt. Det är egentligen bara det jag vill säga.

Det låter himla besvärligt att bli gorilla-våldtagen

Det finns folk här i världen som inte alltid tycker som en själv, något som blir ännu mer tydligt på internet. Det finns alltid en typ av meningsskiljaktighet som är extra irriterande, och jag tror att i vår internet-era är vi många som lättare dras till de där extra irriterande oliktänkarna. Lite som för att faktiskt kolla om de finns, de där som tycker sådär himla annorlunda än en själv. Idag råkade jag trilla över just en sådan på facebook, eller ja, en länk till en sådan på facebook, och tro det eller ej gottfolk, jag blev så irriterad att jag måste skriva ett extra irriterande svar.

Egentligen tar det lite mot att länka till den ursprungliga punkten där min irritation uppstod, men om jag nu ska propsa på att skriva ett svar ska jag väl löpa linan ut och faktiskt visa källan. Så, här är den:

http://nyheter24.se/noje/kronika/757377-vi-behover-riktiga-karlar-och-man-inga-javla-hen

Författaren börjar alltså med att skriva:

Grottmannen vaknar upp med ett ordentligt ryck. Arg och redo. Han går med bestämda steg ut genom grottan och blickar ut över den djupa djungeln. Hans djungel. Hungrig som ett ursvultet villebråd tar han en rejäl sten och knackar sedan ihjäl första bästa vildsvin som korsar hans väg.

Min första tanke direkt är om författaren försöker provocera med sin berättelse eller med sitt helt otroligt värdelösa skriftspråk. Jag menar "ursvultet" är inte ens ett ord i svenska språket. Hmm, jag får helt enkelt anta att hon menar utsvulten. När det väl är utrett uppstår nästa frågetecken, varför i hela fridens namn skulle villebrådet vara så särskilt hungrig? Borde det inte vara jägaren på jakt efter villebrådet som är den hungrige?

Sedan skriver även personen:

Jag ska vara helt ärlig. Ordet hen får mig som kvinna att längta tillbaka till tiden då vår enda uppgift var att sära på benen och hålla brasan vid liv. Missförstå mig rätt, jag är tjej och jag är helt för jämställdhet, men det börjar gå för långt.


Jag ska vara helt ärlig. Det låter himla besvärligt att bli gorilla-våldtagen och leva med ständiga brännsår istället för att bara ta reda på vad ordet hen innebär, men det är ju bara min åsikt. Författaren ber oss ävens att inte missförstå att hon är tjej, och nu Gabriella Bark vill jag skriva direkt till dig; jag tror att du kan ta det lugnt gumman, risken är nog inte jättestor att någon kommer ta dig för något annat heller (detta eftersom de allra, allra flesta automatiskt kategoriserar in en person under hon eller han. Även om det finns en massa människor som inte vill kategorisera sig som varken hon eller han, till exempel en del som kanske fötts med en snippa men som hellre hade velat ha en snopp. Många av dessa personer väljer att benämna sig som det könsneutrala ordet hen istället, och detta mina vänner är ett av många exempel på hur en kan välja att använda detta omdiskuterade ord i en välmenande kontext). Efter det påstår författaren att jämställdheten börjar gå för långt? Hur kan den göra det då det fortfarande inte är lika lön för lika arbete? Jag menar hos min arbetsgivare har männen generellt sett lägre lön än kvinnorna, och då kan ju uppenbarligen inte jämställdheten kommit särskilt långt. Eller vad tycker ni?

Pysselverkstad och en tantrevolutions-installation

I söndags sprudlade kreativiteten, nyss hemkommen från Panduro Hobby med både ljusvekar och porslinspennor satte jag igång en liten pysselverkstad. Ur pysselskåpet i köket (ohja, klart tant har sitt pyssel i ett skåp i köket) plockade jag fram alla gamla ljusstumpar jag sparat på, samt en kantstött kanna som jag räddade ur en låda med saker någon tänkt slänga, samt en teflonbelagd (okej, teflon kan väl gå an i pysselsammanhang) kastrull. Hivade i allt stearin i kannan och smälte det i ett vattenbad.

 

Koppen som jag limmade fast på sitt fat kommer från Återbruket och hade en gång en kopp-kompis, men
den råkade jag visst slå sönder en dålig dag. Inspirerad av Tiffany och Biancas låt "Så jävla pk" invigde jag mina porslinspennor på det ensamma kaffefatet, och vips så har jag en liten tantrevolutions-installation.

Undrar om någon kommer reagera på att jag skänkte mina klackskor till en han...

Som sagt så har jag ju verkligen världens bästa jobb! Även om jag idag är lite osäker på om jag varit världens bästa fritidsledare. Peppade alla kidsen inför att måla gipsfigurer imorgon INNAN jag ställde mig och försökte gör gipsfigurer för första gången i mitt liv. Herregud, tippar på att hälften av figurerna kommer se ut som hej-kom-och-hjälp-mig-men-ingen-kom. Det förbannade gipset hann ju liksom stelna innan jag hällt upp det i formarna, och det blev klumpigt och grejer. Fy tusan, vi får väl se imorgon exakt hur många barn som kommer bli apbesvikna imorgon när ungefär ingen av figurerna kommer kunna användas. Ouffa.

Igår var dock en bättre dag. Jag har målat färdigt det trasiga kulspelet i en juste mintgrön färg och tagit med det till jobbet. Jag skänkte dessutom bort de där klackskorna som jag köpte på myrorna för ett tag sen. De är fortfarande några av de snyggaste skor jag sett, men skavsåren tog liksom aldrig slut. Jag kämpade tappert, men, efter det som torde vara en årsförbrukning av compeed-plåster fick jag tillslut ge upp. Då kom jag och tänka på en kille som försökte hjälpa mig att töja ut dem när jag jobbade en kväll på en fritidsgård. Han gick i de där hemska och vackra skorna hela kvällen, och tyckte inte alls de gjorde ont. Så när jag väl bestämde mig för att låta skorna lämna min samling var han den första jag frågade om han ville ha dem. Han blev nog lite förvånad först, men tackade sedan glatt ja. Och vips så bytte mina skor ägare.

So you think you will dance?

Aldrig har ord varit så överflödiga

<a href="http://secondhandguide.se" id="shg-widget">SecondhandGuide.se</a>
<script type="text/javascript">
<!--
var ts = new Date().getTime();var widget = '<img src="http://secondhandguide.se/widget/123/857.jpg?'+ts+'" alt="SecondhandGuide.se" />';document.getElementById('shg-widget').innerHTML = widget;
// -->
</script>

Dokumentären håller mig vaken

Klockan är alltså halv sju och jag kan inte sluta gäspa. Misstänker att mina ögon snart kommer gå i kors. Så sinnessjukt trött tant! Hade det inte varit för att det går en dokumentär om ett av Kinas kvarlevande matriarkat ikväll på kunskapskanalen 21.00, hade jag lätt gått och lagt mig nu.

Bäst att sminka 1600-talets bondmora, för säkerhets skull.

En redig sovmorgon var precis vad jag behövde. Hopkurad i en filt med lite tända ljus har jag ätit min frukost framför datorn med ett avsnitt av Historieätarna rullandes. Att förtära sin första måltid till detta program var ett misstag jag inte kommer göra igen. Fyfaen vad äckliga saker de stoppar i sig. Blä!

Tanken bakom programmet är ju helt fantastisk. Erik Haag och Lotta Lundgren försöker alltså på något sätt resa tillbaka i tiden, och hamnar i det första avsnittet i 1600-talets stormakts-Sverige. Väl där ska de då försöka leva såsom människorna gjorde på den tiden, med det lilla extra fokuset på att käka deras mat.
Programmet är visserligen väldigt underhållande, men jag ställer mig lite frågande till Lotta Lundgrens ständiga makeup. Det kanske bara är jag som missade det på historielektionerna, men jag hade fått för mig att bönderna kanske inte riktigt bar fullt så mycket eyeliner på 1600-talet...

Jag måste erkänna att jag blir lite besviken på public service. Om nu Lotta och Erik inte får dricka kaffe på en hel vecka i sann 1600-tals anda, kanske man kan låta bli att måla Lotta i en anda som mycket mer liknar 2000-talets? Jag menar, jag tror inte jorden skulle gått under om man låtit bli att sminka den kvinnliga programledaren, men vad vet jag? Kan det vara så att vi inte kan ta en kvinna på TV som ser helt naturlig ut? Det kanske skulle leda till en revolution så kraftig att vi atombombar hela skiten och förintar oss själva... Ja när jag tänker lite närmare på det så kanske det var HIMLA TUR! Bäst att fortsätta ta det säkra för det osäkra, för säkerhets skull. Eller?

Kanske jag inte är helt fel ändå?

Just nu tittar jag på Jakten på det perfekta livet och bara njuter. Fyfan vilket bra program! Eftersom dagens avsnitt inte är till enda ännu, så passar jag på att blogga lite om förra veckans program!

Man kan säga att förutsättningen för en relation, det handlar om att våga vara beroende. Utan beroende så uppstår inte en djupare kärleksrelation, och problemet är att vi lär oss redan tidigt i vårt liv att vi ska stå på egna ben. Vi lär oss att vi ska ha eget boende, vi ska naturligtvis ha egen utbildning, vi ska ha egen ekonomi. Och när vi då kommer i situationer där vi liksom i en kärleksrelation ska bli beroende så hamnar det lite i en konflikt, därför att på ena sidan så kanske vi vill vara med vår partner, vi vill vara tillsammans, på andra sidan har vi lärt oss att vi ska klara oss själva. Och det här skapar ibland onödiga konflikter inom oss där vi kanske har svårt att gå in i relationen, vi har en längtan men vi blir ganska passiva. Vi blir avvaktande och skall vi då in i en relation så skall det vara perfekt och då ska det vara såpass perfekt att det går över det här självständiga.


Egil Linge 
Legitimerad psykoterapeut

Detta talade alltså denna Egil Linge om i programmet Jakten på det perfekta livet som hade premiär för en vecka sedan på svt1. Förutom att programmet i sig var riktigt härligt och underhållande så naggade sig detta citat fast i mig. Jag är ganska dålig att stå på egna ben, och jag blir gärna beroende av någon annan, vilket jag upplever att omgivningen har uppfattat som dåliga egenskaper. Ingen har direkt sagt rätt ut att jag är en svag människa, men jag har verkligen känt pressen över att behöva vara stark. Självständig är ett styrkeord idag, och jag som är både feminist och kvinna förväntas verkligen anamma det. Att jag faktiskt skulle kunna överväga att vara en så kallad hemmafru är något jag inte så ofta talar högt om, för jag pallar inte omgivningens reaktioner kring att jag automatiskt skulle bli förtryckt i en sådan relation. Jag förutsätter ju nämligen att om jag träffar någon att bilda familj med så är det tillsammans med en människa som respekterar och älskar mig, och om det då finns ekonomisk möjlighet för mig att vara hemma, så räknar ju jag iskallt med att vi fortfarande ska ha gemensam ekonomi, att vi kan pensionsspara för mig i brist på tjänstepension och att jag närsomhelst kan börja jobba igen om jag skulle vilja. Anledningen till att jag vill vara hemma är inte för att kunna slå dank, utan för att då skulle jag kunna satsa på att odla och laga min egen mat, återanvända och skapa tingen man behöver och inte hela tiden köpa nytt, och jag skulle dessutom kunna hålla lite djur, kanske skaffa hund och definitivt några hönor. För många är det en lika konstig dröm som det är konstigt att vilja vara beroende av någon. När jag hörde Linge prata om relationer på det här sättet blev jag faktiskt lite lättad, kanske jag inte är helt fel ändå?

Orättvisor

När jag var liten kunde inte jag förstå hur världen kunde vara så grym. Jag minns klart och tydligt hur jag kunde ligga i min säng om nätterna och gråta över världens orättvisor.

Nu är jag 23 år gammal och håller just nu på att lista 100 saker jag gillar med mig själv, som en självkänsle-övning. Nr 43 på listan lyder: Orättvisor kan göra mig så arg att jag börjar gråta. Ja, så är det fortfarande, och jag är stolt över den egenskapen!

Idag streamade jag ett avsnitt av Sommarpratarna från SVTplay och när Gina Dirawi börjar berätta om hur hon känt sig bemött av samhället på grund av bland annat sin religion börjar jag stortjuta. Jag gråter och gråter och känner ingen hejd. För jag står på andra sidan tillsammans med dem som trycker ner. Varje gång kommentarerna kommer vrider jag mig som en mask på kroken, och jag vill ställa mig upp och skrika på "snillena som snackar", men jag har märkt att det inte är lönt att sätta sig mot. Snabbt får man en stämpel i pannan och uppfattas som en person som "inte kan ta skämt" eller någon som "överreagerar". Jag må vara en dramadrottning utan något ännu hittat botemedel, men är det att överreagera när man försöker stå upp för andra människor? Oftast hanterar jag kommentarerna idag genom att bara visa att jag inte håller med eller tycker att det är okej. Jag vet att det är bättre än ingenting, men ganska ofta känner jag att det inte är nog.

Jag kallar mig feministfitta, och pratar mycket om jämställdhet mellan könen, men jag anser att det allra viktigaste i hela världen är jämlikhet. Det är det mitt hjärta klappar allra mest för, och det är det som är feminism för mig!

Hemligheten bakom naturlig skönhet

Ur en tv-reklam för någon fånig hudkräm:

Hemligheten bakom naturlig skönhet är en strålande hud.

NEJ

 Är ni efterblivna eller?

Den enda hemligheten bakom naturlig skönhet är just naturlighet, jävla retards!

Att bita sig i svansen i jämställdhetsträsket

Jag har tänkt lite på en sak, hur vet jag om jag irriterar mig på en tjej för att hon är irriterande, eller om jag undermedvetet irriterar mig på henne för att hon tar för mycket plats?

När jag fortfarande var lärarstudent hade jag vfu (=praktik) i en klass där det fanns en flicka som var väldigt krävande. Hon pratade hela tiden under lektionerna, hon var allmänt dryg mot sina klasskompisar, krävde mycket uppmärksamhet och var faktiskt lite kaxig. Jag tyckte faktiskt att hon var en pain in the ass. Jag minns att jag pratade lite med min mentor om det, och han sade något i stil med att det var lätt att behandla henne annorlunda för att hon var tjej (förmodligen var det väl det enda vettiga han sa också). Tyvärr tog jag inte riktigt till mig det han sa då, eftersom jag tänkte att jag självklart inte skulle göra skillnad för att hon var tjej.

Sedan har jag inte tänkt på det något mera, förrän jag stötte på en liknande situation. En flicka ville lära sig en sak men hade extremt kort tålamod, gnällde och krävde en massa uppmärksamhet. Trots att hon drev mig till smärre vansinne började jag fundera över om jag hade blivit lika irriterad över det om hon hade varit pojke. Det svaret blev visserligen "JA", men följdfrågan blev då, hade jag accepterat en pojkes beteende på ett annat sätt än vad jag accepterade hennes beteende?

Om jag ser till att saken hon ville lära sig är en traditionellt väldigt kvinnlig sak, så börjar jag faktiskt ifrågasätta mig själv. Undrar om inte jag haft lite större överseende (även om jag hade blivit lika frutstrerad) om en pojke hade velat lära sig än nu då det var en flicka. Kanske hade mitt mål om att göra sysslan mer könsneutral lett till att jag tvingat fram lite mer tålamod med en pojke än vad jag faktiskt gjorde med denna flicka?


Så på senaste har jag tänkt lite på vad min mentor sa till mig, och försöker sätta den eleven i ett annat perspektiv. Kan det vara så att jag även behandlat den eleven annorlunda om hon hade varit en han?

Det läskiga är att jag faktiskt inte vet själv...

En amigurumi med reumatism, och en undran över hur man böjer ordet "hen"

Hemma i lägenheten i Uppsala sitter det en virkad flamsingo och väntar på mig på telefonhyllan. Hen är en sådan där underbar skapelse som jag faktiskt fått betalt för att göra. Inte så att jag virk-prostituerade mig eller så (hur man nu skulle kunna göra det) utan det var när jag jobbade som fritidsledare. Om man inte räknar textilslöjden i skolan så lärde jag mig nämligen i princip att virka under den perioden. Någon hade med sig en bok med virkbeskrivningar för amigurumis (samma som jag och Marcela virkade ur igår), och vips så fick hela fritidsklubben pippi på att virka, inklusive mig. Så då hamnade jag mitt i någon kombinerad nu-ska-jag-lära-mig-virka- och nu-ska-jag-lära-mig-att-lära-andra-virka-period. Det var visst lite slitigt, men jag lärde mig ju både och, så det får jag väl vara nöjd med. Det skapades även en hel del amigurumis varav denna flamsingo var en av dem. Tanken är att flamsigon ska kunna stå, med hjälp av ståltråd i både ben och hals. Jag gjorde missen att ta en lite för klen tråd, så just denna flamsingo kan bara sitta ner, och måste liksom luta huvudet sitt mot kroppen.. Nu tycker inte jag att hen är sämre för det, hen är en amigurumi med en släng av reumatism bara. Sådan tur då, att hen kommer bli lika omtyckt ändå!

(okej, slutet på inlägget här blev kanske inte så mästerligt skrivet, men det är för att jag inte har någon aning om hur man böjer "hen", "henem"?)

Beskrivningen till flamsingon hittar du i den där första bokens uppföljare, Virka roliga amigurumis av Mia Bengtsson

Om jag hade Reinfeldts mail-adress

Skulle jag bannemig skicka ett sanningens mail till honom, ungefär såhär:

Hej där Fredrik!

Nu är jag trött på skiten, hör du det, trött på den här förbannade skiten. Kanske får jag skylla mig själv, för jag har precis spenderat 1 år i Norge, och under det året lyckades jag faktiskt glömma hur verkligheten fungerar hemma? Kanske får jag skylla mig själv som så snabbt släppte min härdade hud av pessimism och brist på framtidstro och bytte den mot en positiv och bejakande sommarskrud som trodde på möjligheter? Ja, oss emellan, kanske får jag skylla mig själv i min naivitet? Men jag är trött på skiten!

Får jag ställa dig en personlig fråga? Hur mycket lön får du ut på en månad? Säger du, säger jag. För jag har ju visserligen fått ett jobb, på hela 16 timmar i månaden. Nu är jag ju inte helt hundra men jag har räknat ut jag i runda slängar kanske får ut någon tusenlapp på det, och det är ju nästan halva min hyra. Hur mycket skulle jag få ut på ett socialbidrag? Jag menar lever man på existensminimum hinner man åtminstone köpa lite nudlar innan pengarna är slut. Kanske du kan lägga in ett gott ord för mig på socialen, det låter som en spännande och utvecklande framtid.

Innan jag reste till våra grannar i väst, var jag en liten våt fläck på arbetsmarknaden. Jag har visserligen haft turen att aldrig riktigt ha gått arbetslös sedan jag tog studenten för fem år sedan, men jag har bara varit en skugga som ljudlöst fladdrar i kontorens utslitna tyllgardiner. Redan samma dag du tar studenten vet du att nu väntar arbetslöshet, och att du inte är värd ett piss på arbetsmarknaden. Får du mot förmodan något jobb så ska du vara jävligt tacksam, för passar det inte finns det hundratals andra som skulle göra det i ren och skär desperation. Våga inte klappa dig på axeln om du gör ett bra jobb, glöm inte ditt svenska och "jantiska" ursprung, för du är inte någon.
Och vill du veta en hemlighet, jag har nästan bara haft väldigt bra och uppmuntrande chefer i Sverige, ändå har dessa tankar ändå malt på i mitt huvud. Och i Norge? Helt plötsligt insåg jag att jag kanske har ett egenvärde? Kanske man kan få tycka att man gör ett bra jobb? Tycka att man förtjänar något... Actions speaks louder than word, och arbetsmarknaden i Sverige är stum och bortvänd från dem som behöver sysselsättning.

Efter ca 1 månad hemma i Sverige igen känner jag mig knäckt. Mitt forna självförtroende, som jag glidit hem med från Norge, har sakta men säkert brutits ned och snart ger jag upp, går ner på knä och kravlar tillbaka till min plats i rännstenen. Jag antar att det är där jag hör hemma. Tack så mycket för hjälpen älskade fosterland.
Hoppas något händer snart, annars blir jag bitter. Till dess önskar jag dig fortsatta trevliga dagar Fredde.

Med lite stelt artiga hälsningar Cinnika Stennsland

Vinröda glasögonfodral åt folket

På jobbet idag var jag fortfarande lite uppfylld av blogginlägget igår, och bestämde mig för att alla kunder skulle få sina briller levererade i vinröda glasögonfodral... Jag kunde bara inte låta bli för i den vinröda båten verkar alla också få plats, imorgon kanske det blir en brun dag eller varför inte marinblå? Snacka om pretto vardagsfeminism, and I love it!

Och heteronormen förlorar igen

Nu ær jag trøtt och i Norge. Undrade vad jag skulle blogga om nær jag hittade detta urgamla utkast:

(Obeservera att jag inte vill kasta skit på mina gamla kollegor utan på heteronormen som vi alla fostras i)

Helt plötsligt reagerade en kollega på att en medelålders (förmodligen vit) man hade fått ett par nätta glasögon i brunt och rosa i en beställning. Hennes första antagande var att det måste ha skett något galet, och bad mig ringa kunden och dubbelchecka det. Först förstod jag inte riktigt vad jag skulle checka och varför, det verkade handla om att undvika en pinsam situation för både kunden och oss, eftersom det tydligen var uppenbart att han inte kan ha beställt sådana briller. Under en darrande sekund var jag nära på att faktiskt göra så som de bad mig, men en blinkning senare vaknade jag till liv, och frågade dem om vad exakt jag skulle säga till kunden utan att förolämpa honom OM det faktiskt visade sig att han skulle ha dem. Klämkäckt tillade jag: han kanske är transa. Såklart uppfattades det som ett skämt eftersom det kändes föga troligt, och det kan jag förstå, för det är ju inte jättevanligt. På grund av det är det lätt att glömma bort att det faktiskt existerar.

Sedan är det väl ganska trångsynt att indikera att en man måste vara transa fär att kunna bära rosa, och för att inte diskriminera de andra männen vill jag bara understryka: jag anser att alla män får bära rosa! (Och kvinnor, och hens, och alla andra också... Alla som vill får plats i den rosa båten)

Nåväl mina kollegor avvaktade att ringa kunden, och tur var väl det, fär när kunden kom och hämtade sina briller visade det sig att det var precis dem han valt ut till sig. Att han sedan såg helt heteronormativt "normal" ut gjorde bara min segersötma ännu ljuvare. Verkligheten vs Heteronormen, 1-0. Heteronormen förlorar igen, den vita medelålders mannen gör ett (kanske mdevetet, kanske omedvetet?) statement, tanterna gör revolution och feministfittorna reclaimar. Det går bra nu!

Starships och traktorarslen

Alltså Nicki Minaj. Vilken otrolig stjärt hon har! Jag vet inte om det är så att jag ligger tusen år efter, men jag tror det var förra helgen då jag åt frukost till MTV som jag såg en av hennes musikvideos. Trots den tidiga lördagsmorgonen försvann tröttheten och jag kunde inte släppa blicken från tv:n.

Nicki Minaj har det som i min uppväxt kallades för traktorarsle. Hennes rumpa är helt enorm, och jävlar vad hon är stolt över den. Förstår ni vad mycket skit hon måste få, på en fest tidigare ikväll visade jag en av hennes musikvideor, och på tre personer sa den ena att han inte kunde kolla eftersom han blev så illamående och den andra frågade om hon verkligen var en kvinna, eftersom hennes transylicios utseende gjorde att han trodde hon varit man tidigare, men konstaterade att en sådan rumpa kunde bara en "riktig" kvinna ha (personligen tycker jag att hon är en riktig kvinna, oavsett om hon har ägt en penis för några år sedan eller varit en delfin i tidigare liv...)

Jag tycker hennes utstrålning talar för sig själv, och att hennes väldigt okomersiella kropp behandlas som en komersiell i en helt vanlig musikvideo från 2012 är awesome. Dagen har kommit då alla traktorarslen fått en framgånsrik taleskvinna, och hon får även förespråka dagens tantrevolution! Lyssna, titta och ha en fortsatt god lördag mina vänner.

Feministfittan

Jag har gått och tänkt ett tag att jag skulle vilja reclaima ordet "feministfitta", sedan insåg jag att feministerna själva förmodligen aldrig har ägt termen. Då bestämde jag mig helt enkelt för att det var dags att ta över det. Feministfitta är ett sådant extremt laddat ord, och har använts som ett starkt skällsord mot brudar, kvinnor, tanter, damer, flickor, kärringar och tjejer som velat ha ett jämställt samhälle. Vissa har kanske blivit kallade det eftersom de har närt lite väl extrema åsikter om att män borde utrotas, men vissa för att de uppenbarligen är så himla motbjudande när de inte orkar raka sina armhålor...

Jag vägrade länge att kalla mig feminist eftersom det har klingat tillräckligt illa i mina öron utan några köns-tilläg. När någon sneglade i mina armhålor och föraktfullt frågade om jag var en sådan där feminist svarade jag stolt nej, jag tycker det är viktigare att kämpa för jämlikhet mellan alla människor och inte bara för jämställdhet mellan män och kvinnor.
Idag kämpar jag för att stolt kunna kalla mig feminist och skita i vad folk får för föreställningar om mig när jag säger det. Tyvärr är det inte så enkelt, för jag gillar verkligen inte den krassa stereotypen kring hur man är, vad man tycker och vad man tänker när man är feminist.
Egentligen har inte mina åsikter om jämlikhet i förhållande till jämställdhet förändrats, men idag så tycker jag dels att det ena inte utesluter det andra, dels att en feminist kan kämpa lite mycket för hbt-personers och funktionshindrades rättigheter som för jämställdhet mellan könen. Jag vill idag kalla mig feminist, för feminism är inte dåligt, och det är för taskigt att det ger folk dåliga associationer när ämnet kommer upp.

Fittor då? Jag tycker det är självutnämnt, eftersom jag tror och hoppas att de flesta jag känner, både män och kvinnor, måste erkänna att fittor, klittor, muttor, musar, vaginor, slidor och snippor (eller vad du nu väljer att kalla det) är helt fantastiska. Att vara en feministfitta ska alltså från och med nu vara en positiv sak för mig, och något jag tänker vara stolt över (försöka i alla fall)!