Blombuketter och stringhyllor

Igår åkte jag och typen till Lövstalöt, en stringhylla skulle införskaffas. Det var en gammal dam som lade ut den på blocket till 200 kronor! Helt sinnessjukt med tanke på att en likadan hylla i Stockholm går till ett pris på ca 800 spänn. Jag hade en himla tur som lyckades se annonsen bara någon kvart efter att den publicerats, för den var eftertraktad. Så eftertraktad att jag till och med fick betala 400 för den eftersom den annars gått till någon som bjöd 300 för den.

Väl ute i Lövstalöt kunde jag inte tacka nej till en telefonhylla i samma modell, så den slutliga summan kom på ca 580 pix, fortfarande ett helt galet bra pris, även om jag lurar lite på om den där telefonhyllan var ett så bra köp. I vilket fall så tyckte tanten vi var så trevliga att vi fick en blombukett av henne, direkt ur hennes trädgård. Blommorna står nu i en vas i mitt fönster och tittar ut på det besynnerliga vädret utanför.

Auktion i Österbybruk

Igår var det auktion i Österbybruk, och självklart var jag där med min mor, min pojkvän och en kompis. Taggad som få på att göra kap skyndade jag mig in på visningen, som var lite av en besvikelse. Tyvärr var det inte så jättemycket som var av intresse, men jag hade tittat ut två dyrgripar, ett litet soffbord med mycket potential, och en låda med massa tyg, bland annat otaliga tyg-näsdukar som jag såg framför mig kunde sys ihop till fina kökshanddukar. Båda grejerna var egentligen inte till något verkligt värde, men perfekta för mig, jag ställde in mig på lätta köp. Tyg-drömmen krossades snabbt, tydligen låg det linne i lådan så jag gav mig när striden var uppe kring hundralappen, bittert, men jag hade bordet kvar.

Det var ett väldigt, väldigt litet bord i teak, med små hjul på. Bordsskivan var alldeles repig och resten av bordet var också ganska slitet, 30 spänn var ju det självklara priset, framförallt när det andra soffbordet i teak som var i en mycket mer vanlig storlek klubbades för 20 pix. MEN när budgivningen började så var det någon annan jävla kvinna som också ville ha det, jag gav mig vid 80 spänn, jag var ju faktiskt inte riktigt säker på om det var soffbordet med stort s. Så surt!

Nåväl jag kom inte hem tomhänt i alla fall. För sammanlagt 90 kronor fick jag en åldrad plåtburk, en gryta, ett gäng koppar som min mamma råkade ropa in av misstag, och nio tjocka buntar av tidningen Antik & Auktion. En helt okej skörd efter fem timmar i Österbybruk.

Hemma alltså

Sitter i lägenheten, den var mer sliten än jag mindes den, och jag hade glömt att det går en pulsåder av partysugna och alkoholskräniga människor utanför när det blir fredag och lördag. För en vecka sedan satt jag på jobbet i Sandnes, röriga lokaler och en fantastisk chef, sådan där som jag nog aldrig kommer få igen. Stavanger för några dagar sedan, så himla avlägset, har jag verkligen haft ett liv där det senaste året? Så himla märkligt, jag minns allting så tydligt, men dofterna är borta, precis som det vore en dröm jag tänkte på. Vännerna, Kim och Leif, hur fan ska jag hitta något komplement till dem, det går nog inte, one of a kind. Och Jennifer... Falun är ju inte så långt bort, så det kanske går.

Sökte kanske mig själv, men lurer på kem fan eg er. Fattar att jag måste släppa min låtsas-stavangersk nu, så flaut å snakke stavangersk, nå når eg er hjemme, men eg liker det. Kommer till å savne alle!

Att packa som en material girl

Nu handlar allt om packning och städning. Jag har så svårt att skiljas från sakerna här i Norge som blivit mina. Mycket av det vi köpt pressar jag frenetiskt ned i resväskan, prydnadssakerna vägrar jag att lämna efter mig. Det blir en avvägning, och jag har börjat rensa ut lite kläder som jag hellre lämnar här än den nyfunna kärleken i grön burk. Jag känner mig lite konstig, eftersom jag har fått för mig att det är vanligare att bara kunna lämna sakerna så länge man får med sig sina kläder, men jag tror inte riktigt jag får samma relation till kläder som till min sparbössa i uggleform. I mitt huvud rullar madonnas "material girl". Jag kanske inte kräver diamanter eller finner min drömman i pengarna, men nog är jag en materialist ändå...

Starships och traktorarslen

Alltså Nicki Minaj. Vilken otrolig stjärt hon har! Jag vet inte om det är så att jag ligger tusen år efter, men jag tror det var förra helgen då jag åt frukost till MTV som jag såg en av hennes musikvideos. Trots den tidiga lördagsmorgonen försvann tröttheten och jag kunde inte släppa blicken från tv:n.

Nicki Minaj har det som i min uppväxt kallades för traktorarsle. Hennes rumpa är helt enorm, och jävlar vad hon är stolt över den. Förstår ni vad mycket skit hon måste få, på en fest tidigare ikväll visade jag en av hennes musikvideor, och på tre personer sa den ena att han inte kunde kolla eftersom han blev så illamående och den andra frågade om hon verkligen var en kvinna, eftersom hennes transylicios utseende gjorde att han trodde hon varit man tidigare, men konstaterade att en sådan rumpa kunde bara en "riktig" kvinna ha (personligen tycker jag att hon är en riktig kvinna, oavsett om hon har ägt en penis för några år sedan eller varit en delfin i tidigare liv...)

Jag tycker hennes utstrålning talar för sig själv, och att hennes väldigt okomersiella kropp behandlas som en komersiell i en helt vanlig musikvideo från 2012 är awesome. Dagen har kommit då alla traktorarslen fått en framgånsrik taleskvinna, och hon får även förespråka dagens tantrevolution! Lyssna, titta och ha en fortsatt god lördag mina vänner.

Att måla "markblomster"

En av de där hobbyböckerna jag hittade på jobbet var denna:

Så nu är jag självklart lite sugen på att börja måla lite blommor. Jag har suttit och funderat lite de senaste dagarna på vad jag ska måla på, och så kom jag på att alla mina galgar hemma är i trä. Lite hemmamålade tantgalgar skulle ju inte vara fel.
Jag gav visserligen blommorna ett snabbt försök och insåg jag att jag kommer behöva en hel del träning innan jag bemästrar att måla dem, tur att jag har många galgar!

Kan man bli annat än glad av denna nästan 20 år gamla pysselbok? Tantrevolution!

Antagningsbeskedet

Jag har alltså reservplats 460 till socionom, det enda som behövs är alltså att lite mer än 400 personer tackar nej, så är jag inne... Ser mig praktiskt taget som färdigutbildad!

Nervös

Jag har hört att det är idag antagningsbeskeden kommer, lagom nervöst... Är det nu det ska avgöras alltså?

Mindfucking

När man jobbar med glasögon måste man ha glasögon, fina glasögon som man ser bra (ut) i. När jag bytte glasögonfirma ville de på det nya jobbet självklart att jag inte skulle bära de reklampelare till briller från mitt gamla jobb. Vips så klämde den underbare optikern in en synundersökning i sitt alltför fullproppade schema.När han lite förvånat konstaterat att jag var mycket blindare än vad han trodde, frågade han mig varför jag inte använde några linser. Jag svarade honom att jag för några år sedan testade det till förbannelse men aldrig riktigt vande mig till det eller tyckte det var särskilt bekvämt, jag var ständigt torr i ögonen plus att jag aldrig blev riktigt flink på att ta dem av och på, trots att jag övade i flera år. Då skrattade han och sade: det är ju bara psykiskt...

Eeeeeeh, ja, yes, da, tak, si, självklart är det psykiskt. Jag menar jag har ju knappast någon mänsklig form av darrsjuka som gör att jag inte kunde ta på mig linserna, så det krävs ju inte direkt någon brainiac att lista ut att det var ett psykiskt hinder. Det som stör mig är att optikern i det här fallet försöker vifta bort och avfärda mina förklaringar till varför jag inte trivs i linser, på grund av att de är psykiska och inte fysiska, och det är inte bara han som gör det. Jag har stött på åtskilliga människor i mitt liv som avfärdar alla möjliga känslor, just för att de är psykiska; att du är matkräsen är bara mentalt, din rädsla är bara psykisk, det du känner finns bara i din hjärna... Imponerande slutsatser, verkligen, att vara rädd för spindlar är alltså ett psykiskt hinder och inte ett fysiskt? Någon förtjänar visst nobelpriset här, alla kategorier!

Det jag verkligen inte förstår är varför det anses så jävla efterblivet att ha ett mentalt hinder? Varför klassas psykiska problem som mer lätthanterliga än fysiska? Jag menar ska man vara riktigt krass är det väl bra mycket lättare att läka en bruten arm än att träna bort en mörkerrädsla? Armen kan du ju låta någon annan gipsa och sedan slänga in lite tid och en dos tålamod så voila, är du hel och frisk igen, men jag skulle vilja stöta på den läkare som kan gipsa min mörkerrädsla. Fattar inte dessa människor att det ofta krävs en smärre hjälteinsats (du behöver alltså både ett stort mod och typ superkrafter) för att ändra sådana beteenden? Jag menar det är klart du kan gå på kbt-terapi, psykoanalys eller hypnos, nu har jag personligen inte testat på kbt eller psykoanalys, men hypnos var i vilket fall inte någon solskenspromenad (och det gissar jag inte att de andra grejerna är heller).

Så sluta nu alla dumma människor som inte anser att psykiska hinder är något särskilt stort! Ni hjälper inte direkt till av att säga att det bara är något mentalt, för tro mig, det vet vi redan!

Tantrevolutionistiskt smink

Slitsom vecka på jobbet. Synd att det är fyra arbetsdagar kvar på den för min del. Tur att jag har fått extrabetalt i form av lite tantrevolutionistiskt smink, som vi fann under oppussingen. Nog för att det verkade ha några år på nacken, mascarorna var som pulver, och kajalpennorna lite tröga att få färg ur, men jag är på tok för sjabbig för att bry mig. Heja sjabb-tanter säger jag bara!

Min nya, begagnade, tröja

58 NOK på Fretex

Och så hände det att jag fick tre paraplyer till

På jobbet har det varit "oppussing" och det har skurit i mitt tantahjärta när vi kånkat, släpat, burit och slängt en massa användbara saker i en stor och massiv container. Så mycket saker som skulle kunnat ha många år till att leva, men som på grund av tidbrist måste slängas. Jag norpade åt mig några gamla hobbyböcker (fråga mig inte vad de hade i en brillebutik att göra) och så två trasiga paraplyer, ett svart och ett vitt. När jag sedan en sådan där ruskigt regnig dag i Stavanger fann ett grönt tilltufsat paraply på marken och stoppade i väskan, kände jag att nu har jag förmodligen det paraply-tyg jag behöver för att kunna göra mig en picknick-filt i lapptäcksstil. Nu är det dessutom inte så lång tid kvar tills jag kommer hem, så förhoppningsvis kommer jag kunna lägga upp en bild på kreationen innan sommaren är slut.

En semester på Rhodos

Jag känner mig lugn, lycklig och avslappnad. En vecka i solen spelar visst en stor roll, trots att jag var tvungen att undvika solen till varje pris, trots att hotellet bara nästan nådde upp till benämningen okej och trots att vi inte upplevde så mycket mer kultur än tjocka turister i nyanser någonstans mellan neonrosa och mörkt blodröd. För att undvika någon nyans alls satt jag i skuggan, första dagen i bara bikini och faktor, sista dagen i faktor, långärmat, byxor och solhatt. Soleksem? Ja. Nyans? Knappt.

Sedan bestämde jag mig för något under semestern.

I maj förra året var vi i Berlin. Vi satt i en torr grässlänt, med en gassande tysk maj-sol i ögonen, och festivalkänsla tårna. Då bestämde jag mig för att sätta upp tre mål som jag skulle ha genomfört inom ett år. Jag skulle ett: åka på festival, på riktigt.
två: komma på en tatuering, så att jag, närhelst jag skulle vilja, skulle kunna gå in på en studio och säga: nu kör vi!
tre: lära mig att jonglera igen.
Jag hade dessutom en tanke på att utveckla mig själv genom att på något sätt komma bort från min trygghet och bryta ny mark. Det var ett mål som jag inte vågade ställa, för jag vågade inte sätta det kravet på mig själv, eftersom jag var rädd att ett misslyckande som vanligt skulle slå ner mig och hindra mig från att göra något liknande igen.

Idag har jag ett: varit på festival, på riktigt
två: kommit på en tatuering
tre: inte ens försökt lärt mig jonglera
Och jag har lämnat min trygghet, brutit ny mark och vuxit mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv.

Så under min semester tyckte jag att det var dags att ställa upp nya mål. Innan midsommar nästa år, ska jag
ett: ha jobbat på min res- och kontrollstress, genom att åka bort oftare. Göteborg eller Kina? Det är mindre viktigt... Men jag hoppas på att klara av att åka på semester helt ensam nästa sommar.
två: hållit tantrevolutionen i liv
tre: fotograferat minst en rulle i svartvitt med min analoga systemkamera.
Sedan ska jag inte ha gett upp kampen om mig själv.

Så kanske ordet, inspirerad borde läggas till, lugn, lycklig och avslappnad.