Mindfucking

När man jobbar med glasögon måste man ha glasögon, fina glasögon som man ser bra (ut) i. När jag bytte glasögonfirma ville de på det nya jobbet självklart att jag inte skulle bära de reklampelare till briller från mitt gamla jobb. Vips så klämde den underbare optikern in en synundersökning i sitt alltför fullproppade schema.När han lite förvånat konstaterat att jag var mycket blindare än vad han trodde, frågade han mig varför jag inte använde några linser. Jag svarade honom att jag för några år sedan testade det till förbannelse men aldrig riktigt vande mig till det eller tyckte det var särskilt bekvämt, jag var ständigt torr i ögonen plus att jag aldrig blev riktigt flink på att ta dem av och på, trots att jag övade i flera år. Då skrattade han och sade: det är ju bara psykiskt...

Eeeeeeh, ja, yes, da, tak, si, självklart är det psykiskt. Jag menar jag har ju knappast någon mänsklig form av darrsjuka som gör att jag inte kunde ta på mig linserna, så det krävs ju inte direkt någon brainiac att lista ut att det var ett psykiskt hinder. Det som stör mig är att optikern i det här fallet försöker vifta bort och avfärda mina förklaringar till varför jag inte trivs i linser, på grund av att de är psykiska och inte fysiska, och det är inte bara han som gör det. Jag har stött på åtskilliga människor i mitt liv som avfärdar alla möjliga känslor, just för att de är psykiska; att du är matkräsen är bara mentalt, din rädsla är bara psykisk, det du känner finns bara i din hjärna... Imponerande slutsatser, verkligen, att vara rädd för spindlar är alltså ett psykiskt hinder och inte ett fysiskt? Någon förtjänar visst nobelpriset här, alla kategorier!

Det jag verkligen inte förstår är varför det anses så jävla efterblivet att ha ett mentalt hinder? Varför klassas psykiska problem som mer lätthanterliga än fysiska? Jag menar ska man vara riktigt krass är det väl bra mycket lättare att läka en bruten arm än att träna bort en mörkerrädsla? Armen kan du ju låta någon annan gipsa och sedan slänga in lite tid och en dos tålamod så voila, är du hel och frisk igen, men jag skulle vilja stöta på den läkare som kan gipsa min mörkerrädsla. Fattar inte dessa människor att det ofta krävs en smärre hjälteinsats (du behöver alltså både ett stort mod och typ superkrafter) för att ändra sådana beteenden? Jag menar det är klart du kan gå på kbt-terapi, psykoanalys eller hypnos, nu har jag personligen inte testat på kbt eller psykoanalys, men hypnos var i vilket fall inte någon solskenspromenad (och det gissar jag inte att de andra grejerna är heller).

Så sluta nu alla dumma människor som inte anser att psykiska hinder är något särskilt stort! Ni hjälper inte direkt till av att säga att det bara är något mentalt, för tro mig, det vet vi redan!