PMS, ett skämt?

För många är PMS en liten lustighet som vissa kvinnor lider av en gång i månaden. Ett konstigt tillfälle då hon blir lite extra känslig, lättirriterad och uppfattas säkert som smått förvirrande av många runt omkring sig. Helt plötsligt är den fromma damen på jobbet ett monster och vrålar på någon i kön till kaffemaskinen. Några håller sig nog undan för stunden men fnissar oförstående efteråt.
Och klart det uppstår många lustiga tillfällen i denna hormonella regnbåge, tillexempel som när jag började äta p-piller och jag missade min gymnastiklektion. Vi skulle spela ett bollspel som jag tyckte var himla roligt och jag blev så glad att jag började gråta och grät sedan så mycket under hela lektionen att jag inte kunde vara med och spela. Det är faktiskt ganska roligt och det skrattar jag ofta gott åt.

Det som tyvärr inte lyfts riktigt lika ofta är att detta faktiskt är ett problem. För tro det eller ej, det är inte roligt att helt plötsligt komma på sig själv med att tappa humöret, vara tung som en gråsten i själen eller bara bli anti det mesta helt plötsligt. PMS är nämligen ingenting som vi kvinnor hittar på bara för att vi vill ha en ursäkt för att kunna bete oss hur som helst en gång i månaden.

Det finns inget botemedel mot PMS (och kanske går det inte att ta fram något heller, men jag undrar om det sett likadant ut om det var männen som led av detta en gång i månaden... Jag menar det var inte så längesedan som hjärtforskningen kom på att de kanske skulle studera kvinnohjärtan också, och inte bara manshjärtan...), utan en rekomenderas äta nyttigt, undvika stress och motionera.

Okej, igår var jag och simmade 1000 meter på förmiddagen, gick sedan hem och städade min lägenhet för att inte ha något som skulle suga energi ur mig (jag har nämligen märkt att jag mår betydligt sämre när jag har det stökigt hemma), och gjorde mig sedan en bulgursallad med vitkål, paprika och fetaost.
Trots detta spenderade jag eftermiddagen i fosterställning i min soffa. Hela min mage var som en gigantisk knut och min ångest var så stark att jag inte hade tvekat en sekund på att krypa ur mitt eget skinn om jag bara kunnat. Denna ångest hade sällskap av en stark sorg och intensiv frustration som turades om att örfila mig i ansiktet och gnaga i mitt sinne. Jag försökte distrahera mig på alla tänkbara sätt, men det gick inte att finna fokus i något. Det kröp i hela min kropp och jag undrade hur jag skulle bli kvitt det utan att börja slå sönder saker hemma. Innan jag visste ordet av hade jag tappat greppet om mig själv och befann mig i århundradets utbrott. Dagen avslutades med att jag kolapsade i sängen, dödstrött efter den känslomässiga kraftansträngningen.

Såhär var det eftersom det om ungefär en vecka kommer rinna blod ur min slida (en annan lagom angenäm sak).
Som sagt finns det en massa roliga saker som uppstår i hormonernas skugga, men långt ifrån allt är så roligt. Det är egentligen bara det jag vill säga.