Nu är jag 23 år gammal och håller just nu på att lista 100 saker jag gillar med mig själv, som en självkänsle-övning. Nr 43 på listan lyder: Orättvisor kan göra mig så arg att jag börjar gråta. Ja, så är det fortfarande, och jag är stolt över den egenskapen!
Idag streamade jag ett avsnitt av Sommarpratarna från SVTplay och när Gina Dirawi börjar berätta om hur hon känt sig bemött av samhället på grund av bland annat sin religion börjar jag stortjuta. Jag gråter och gråter och känner ingen hejd. För jag står på andra sidan tillsammans med dem som trycker ner. Varje gång kommentarerna kommer vrider jag mig som en mask på kroken, och jag vill ställa mig upp och skrika på "snillena som snackar", men jag har märkt att det inte är lönt att sätta sig mot. Snabbt får man en stämpel i pannan och uppfattas som en person som "inte kan ta skämt" eller någon som "överreagerar". Jag må vara en dramadrottning utan något ännu hittat botemedel, men är det att överreagera när man försöker stå upp för andra människor? Oftast hanterar jag kommentarerna idag genom att bara visa att jag inte håller med eller tycker att det är okej. Jag vet att det är bättre än ingenting, men ganska ofta känner jag att det inte är nog.
Jag kallar mig feministfitta, och pratar mycket om jämställdhet mellan könen, men jag anser att det allra viktigaste i hela världen är jämlikhet. Det är det mitt hjärta klappar allra mest för, och det är det som är feminism för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar