Nu är det nu!

Nu är det nu! Precis som barnprogrammet. Jag försöker lura smärtan att nu är det nu, lindar in mig i en skyddande väv, men ångesten hittar smidigt alla kryphål och jag skriker rakt ut när kniven träffar mig. Sista timmen på jobbet hade jag svårt att andas, för snart var distraktionen slut. Har funderat på samvetet, och så dök en stolthet upp. Kanske identiteten finns där och svaret är kärlek och tillgivenhet?