När jag fortfarande var lärarstudent hade jag vfu (=praktik) i en klass där det fanns en flicka som var väldigt krävande. Hon pratade hela tiden under lektionerna, hon var allmänt dryg mot sina klasskompisar, krävde mycket uppmärksamhet och var faktiskt lite kaxig. Jag tyckte faktiskt att hon var en pain in the ass. Jag minns att jag pratade lite med min mentor om det, och han sade något i stil med att det var lätt att behandla henne annorlunda för att hon var tjej (förmodligen var det väl det enda vettiga han sa också). Tyvärr tog jag inte riktigt till mig det han sa då, eftersom jag tänkte att jag självklart inte skulle göra skillnad för att hon var tjej.
Sedan har jag inte tänkt på det något mera, förrän jag stötte på en liknande situation. En flicka ville lära sig en sak men hade extremt kort tålamod, gnällde och krävde en massa uppmärksamhet. Trots att hon drev mig till smärre vansinne började jag fundera över om jag hade blivit lika irriterad över det om hon hade varit pojke. Det svaret blev visserligen "JA", men följdfrågan blev då, hade jag accepterat en pojkes beteende på ett annat sätt än vad jag accepterade hennes beteende?
Om jag ser till att saken hon ville lära sig är en traditionellt väldigt kvinnlig sak, så börjar jag faktiskt ifrågasätta mig själv. Undrar om inte jag haft lite större överseende (även om jag hade blivit lika frutstrerad) om en pojke hade velat lära sig än nu då det var en flicka. Kanske hade mitt mål om att göra sysslan mer könsneutral lett till att jag tvingat fram lite mer tålamod med en pojke än vad jag faktiskt gjorde med denna flicka?
Så på senaste har jag tänkt lite på vad min mentor sa till mig, och försöker sätta den eleven i ett annat perspektiv. Kan det vara så att jag även behandlat den eleven annorlunda om hon hade varit en han?
Det läskiga är att jag faktiskt inte vet själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar