Internatet

Så putsar jag vardagsrumsfönstret i lägenheten som egentligen bara är hans.
Jag har varit sådär borderline-besvärlig igen och jag skäms lite.
Förbannar att jag ännu inte lärt mig mina egna gränser och istället låtit det gå ut över någon som jag älskar djupt.
Så jag putsar vardagsrumsfönstret istället.
Smutsen byts ut mot renlighetsränder och jag intalar mig själv att det är bättre.
Imorgon kommer säkert grävskoporna komma och fortsätta med att gräva upp rabatten utanför lägenheten som egentligen bara är hans.
Imorgon kommer säkert vardagsrumsfönstret bli precis lika smutsigt igen.
Så jag byter syssla och möblerar om istället.
Vardagsrummet svämmar över av brokiga sittplatser som inte matchar varandra och jag tänker att om vi någon gång ska ha fest så är det nu.
Alla skulle få plats att sitta här i lägenheten som egentligen bara är hans.
När jag möblerat färdigt tycker jag ändå att det blivit ganska mysigt, trots att vardagsrummet svämmar över av brokiga sittplatser som inte matchar varandra.
Borde någon av dessa brokiga sittplatser få följa med till internatet? Förmodligen inte, eftersom de inte bara är brokiga utan även stora, en egenskap mitt blivande rum kommer sakna (men det är standardmöblerat).
Borde jag ta med någon annan möbel till internatet? Kanske det, för att bo hemtrevligt är inte att förakta och hemtrevlighet är ännu en egenskap mitt blivande rum kommer sakna (men det är standardmöblerat).
Samtidigt så är jag ganska övertygad om att hemtrevlighet är något som kommer växa fram ändå, i mitt blivande rum som egentligen bara är folkhögskolans.