Lördagen var en väldigt upptagen dag. Jag skulle ha åkt på bröllop borta i min blivande hembyggd, men stressen tuggade mig för hårt i konturerna så jag valde att stanna hemma, prioriterade min familj och mina vänner. Jag gick på något som var som ett dop fast ändå inte. Gud var inte inblandad och det var ingen ceremoni där det förkunnades vad parveln skulle heta, men det var ett tillfälle för släkt och vänner att samlas, fira det nya livet, fika sockerfritt och ge gåvor. Min gåva var en nalle och en hemvirkad skallra med parvelns namn inbroderat.
När familjetillställningen tog slut hann jag nätt och jämnt åka hem och byta om innan jag skulle vidare på en lite mer kvällsbetonad festlighet. Jag fick krama och pussa på mina vänner och berätta hur mycket jag tyckte om dem, och stressen, den släppte faktiskt lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar