En amigurumi med reumatism, och en undran över hur man böjer ordet "hen"

Hemma i lägenheten i Uppsala sitter det en virkad flamsingo och väntar på mig på telefonhyllan. Hen är en sådan där underbar skapelse som jag faktiskt fått betalt för att göra. Inte så att jag virk-prostituerade mig eller så (hur man nu skulle kunna göra det) utan det var när jag jobbade som fritidsledare. Om man inte räknar textilslöjden i skolan så lärde jag mig nämligen i princip att virka under den perioden. Någon hade med sig en bok med virkbeskrivningar för amigurumis (samma som jag och Marcela virkade ur igår), och vips så fick hela fritidsklubben pippi på att virka, inklusive mig. Så då hamnade jag mitt i någon kombinerad nu-ska-jag-lära-mig-virka- och nu-ska-jag-lära-mig-att-lära-andra-virka-period. Det var visst lite slitigt, men jag lärde mig ju både och, så det får jag väl vara nöjd med. Det skapades även en hel del amigurumis varav denna flamsingo var en av dem. Tanken är att flamsigon ska kunna stå, med hjälp av ståltråd i både ben och hals. Jag gjorde missen att ta en lite för klen tråd, så just denna flamsingo kan bara sitta ner, och måste liksom luta huvudet sitt mot kroppen.. Nu tycker inte jag att hen är sämre för det, hen är en amigurumi med en släng av reumatism bara. Sådan tur då, att hen kommer bli lika omtyckt ändå!

(okej, slutet på inlägget här blev kanske inte så mästerligt skrivet, men det är för att jag inte har någon aning om hur man böjer "hen", "henem"?)

Beskrivningen till flamsingon hittar du i den där första bokens uppföljare, Virka roliga amigurumis av Mia Bengtsson