Trött på teflon och snabba potatisgratänger

Jag är så himla trött på teflon. Något av det första jag gjorde när jag kom hem från Norge var att kasta ut pannor och ugnsformar i teflon. Det är visserligen ett praktiskt material, men saknar själ och charm (och kan dessutom vara väldigt cancerframkallande om ytan går sönder), man måste vara lite rädd om och för sina köksredskap i teflon, känner jag i alla fall. Därför har jag gjort slut med teflon. Det är visserligen lite tyngre och motigare att diska pannor i gjutjärn, men jag tycker ändå det är värt det.

Idag har jag gjort potatisgratäng i en genuin och gul ugnssäker form från Gustavsberg som egentligen skulle kastats.

Idén att göra potatisgratäng fick jag när jag bläddrade igenom veckans reklamblad från Willys, där de hade erbjudande på halvfärdig potatisgratäng, sådan där som är färdigblandad och som man bara behöver hälla upp ur påsen, direkt i en form och så in i ugnen. Himla smidigt, tänkte jag men kom snabbt på att man egentligen inte tjänade så mycket tid. Det som tar lång tid med en potatisgratäng är ju faktiskt tiden i ugnen, och det är faktiskt väldigt enkelt att göra:

• Smörj en form
• Skala och skiva potatis (och/eller rotfrukter) tunt
• Lägg allt i formen och slå på grädde
• Krydda efter behag, rör runt
• Toppa med ost
• Släng in den i en 200 grader varm ugn och låt stå där i dryga 50 minuter 

Har du kempedårligt med tid? Lägg den skivade potatisen i en fryspåse, slå på grädden, knyt ihop och lägg i kylskåpet. Stjälp bara upp det i en smörjd form när det är dags för middag, ha på osten och voila så behöver du inget halvfabrikat längre. Det är faktiskt inte så svårt folkens!