Hej där Fredrik!
Nu är jag trött på skiten, hör du det, trött på den här förbannade skiten. Kanske får jag skylla mig själv, för jag har precis spenderat 1 år i Norge, och under det året lyckades jag faktiskt glömma hur verkligheten fungerar hemma? Kanske får jag skylla mig själv som så snabbt släppte min härdade hud av pessimism och brist på framtidstro och bytte den mot en positiv och bejakande sommarskrud som trodde på möjligheter? Ja, oss emellan, kanske får jag skylla mig själv i min naivitet? Men jag är trött på skiten!
Får jag ställa dig en personlig fråga? Hur mycket lön får du ut på en månad? Säger du, säger jag. För jag har ju visserligen fått ett jobb, på hela 16 timmar i månaden. Nu är jag ju inte helt hundra men jag har räknat ut jag i runda slängar kanske får ut någon tusenlapp på det, och det är ju nästan halva min hyra. Hur mycket skulle jag få ut på ett socialbidrag? Jag menar lever man på existensminimum hinner man åtminstone köpa lite nudlar innan pengarna är slut. Kanske du kan lägga in ett gott ord för mig på socialen, det låter som en spännande och utvecklande framtid.
Innan jag reste till våra grannar i väst, var jag en liten våt fläck på arbetsmarknaden. Jag har visserligen haft turen att aldrig riktigt ha gått arbetslös sedan jag tog studenten för fem år sedan, men jag har bara varit en skugga som ljudlöst fladdrar i kontorens utslitna tyllgardiner. Redan samma dag du tar studenten vet du att nu väntar arbetslöshet, och att du inte är värd ett piss på arbetsmarknaden. Får du mot förmodan något jobb så ska du vara jävligt tacksam, för passar det inte finns det hundratals andra som skulle göra det i ren och skär desperation. Våga inte klappa dig på axeln om du gör ett bra jobb, glöm inte ditt svenska och "jantiska" ursprung, för du är inte någon.
Och vill du veta en hemlighet, jag har nästan bara haft väldigt bra och uppmuntrande chefer i Sverige, ändå har dessa tankar ändå malt på i mitt huvud. Och i Norge? Helt plötsligt insåg jag att jag kanske har ett egenvärde? Kanske man kan få tycka att man gör ett bra jobb? Tycka att man förtjänar något... Actions speaks louder than word, och arbetsmarknaden i Sverige är stum och bortvänd från dem som behöver sysselsättning.
Efter ca 1 månad hemma i Sverige igen känner jag mig knäckt. Mitt forna självförtroende, som jag glidit hem med från Norge, har sakta men säkert brutits ned och snart ger jag upp, går ner på knä och kravlar tillbaka till min plats i rännstenen. Jag antar att det är där jag hör hemma. Tack så mycket för hjälpen älskade fosterland.
Hoppas något händer snart, annars blir jag bitter. Till dess önskar jag dig fortsatta trevliga dagar Fredde.
Med lite stelt artiga hälsningar Cinnika Stennsland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar