Första försöket blev inte så lyckat, som ni kan se på bilderna så glipar kartongen fram i ena hörnet och några av de andra hörnen har fått snibbar. Dessutom blev själva bokblocket helt snett, även om just det kanske inte framgår av bilderna. Detta är alltså bokblocket i denna anteckningsbok, men bilderna i länken är nog från innan jag lät den gå en omgång i giljotinen och är således rakare där en vad den är i boken just nu.
Nu sitter jag på tåget tillbaka till Leksand. Gårdagens 30-årsfest hemma i Uppsala var helt fantastisk, och jag är så glad att jag fick äran att närvara.
Jag kommer vara framme i Leksand om ungefär en timme, och nu gäller det att fortsätta hålla sig vaken, trots den där sköna segheten dagen efter en festlighet. Eftersom jag precis läste färdigt min bok kommer det nu bli lite svårare att hålla John blund borta.
Boken jag precis läst ut heter "pärlan i lakritsremmen" och jag minns att jag köpte boken för flera år sedan eftersom titeln tilltalade mig något ofantligt. Tyvärr är boken lite intetsägande och handlar egentligen inte om något alls. Den återspeglar en liten tants vardag, och även om den är ganska vackert skriven så ser jag ingen större anledning att låta den behålla en plats i min bokhylla.
Därför kommer jag lämna kvar den här på tåget, med det enkla meddelandet "varsågod" skrivet på försättsbladet. Förhoppningsvis finner någon annan den som kan få ut mer glädje av den än jag lyckades med.
"...vem dömde ut det sentimentala? När fick det fina ordet som betyder känslorik, känsloladdad de fula synonymerna hjärtnupen, gråtmild, joltig, tårdrypande? Avslöjas inte en manlig bedömarröst som inte vågar möta det känslofulla när han själv inte längre tillåts gråta? Känslosnålheten gjorde sentimental till ett föraktfullt fruntimmersord, ett skällsord."
Jo, jag nämnde ju en sådan här dålig dag i veckan. Jag tänkte bara illustrera för er vad den faktiskt innebar. Här har vi fått en uppgift att pressa ner och limma fast bindgarn. Tanken var att få de utspretade, som små solfjädrar. Den ena sidan av boken gjorde jag innan klockan 11:
Här ligger alltså bindgarnet prydligt som små solfjädrar. Efter klockan 11 skulle jag limma andra sidan av boken (och här hade alltså mitt dåliga humör slagit till). Här är den:
Inte riktigt lika prydligt längre...
Men men, den dåliga dagen må ha hållit i sig hela torsdagen men igår var den, som tur var, frånvarande.
Nu är det dags för mig att slänga mig i duschen, på dagens agenda står klipp-tids-jakt (måste-klippas-idag) och sedan 30-årsfest. Yay!
Det började någon gång vid 11-tiden. Jag vet inte riktigt vad som hände, det kan ha varit stress. Det enda jag vet är att jag helt plötsligt kändes det inte bra längre. Glädjen liksom pös ut och in kröp ett kladdigt tvivel som la sig tillrätta någonstans inombords och sedan började växa. Efter det så gick ju självklart allt jag tog för mig otroligt dåligt. Jag glömde lägga papper under press, slet sönder några sidor i en anteckningsbok när jag skulle fästa sista tråden, räknade ut fel avstånd mellan binden, gjorde fula märken i andra papper med naglarna, tyckte att jag limmade dåligt, använde fel sida av kniven när jag skulle platta till bindgarnet, och så vidare. Allting jag tog i blev till en påse bajs! Inte ens den fantastiska hundpromenaden med den lurviga schäfern kunde vända mig på rätt köl igen, trots att promenaden inkluderade hundpussar. När klockan slog 15.20 hade jag redan plockat undan på min arbetsbänk och flög ut ur lokalen. Jag rusade in på rummet och plockade fram p-pillerkartan, med pms i åtanke. Dock har jag bara käkat på denna karta i lite mer än en vecka, så nu ber jag till alla hormongudar som finns här i världen att det inte är den som börjar såhär tidigt. Jag hoppas verkligen att detta bara var en dålig dag. Därför ska jag nu tvinga i mig lite middag innan jag kryper ner i sängen, proppar i mig choklad och låter Netflix bestämma min kväll.
Idag har vi blivande bokbindare trångt packat ihop oss i bilar och åkt ända bort till Malung. Skinn skulle inhandlas och vi förstagångare var faktiskt redigt nervösa. Vi har ju liksom ingen aning om vad en kan tänkas behöva i skinnväg. Jag var ju dessutom lite skeptisk till detta med skinn, även om jag vet att vad än mina känslor kring skinnanvändning är så får jag kväva dem under min utbildning. När jag är färdig kan jag välja vilken ställning jag ska ta. Dock blev jag mycket lättad när grossisten förklarade för oss att allt skinn de hade i sitt lager var restprodukter av slakt. För även om jag just nu inte äter kött så gör fortfarande majoriteten av Sveriges befolkning det och djur kommer således att slaktas. Att sedan då ta tillvara på så mycket som möjligt av djuret tycker jag är en skyldighet. Tyvärr säger ju egentligen inte det särskilt mycket om djurhållningen innan, men jag har redan gjort mitt statement i att inte äta kött. Att vägra skinn i min utbildning också tror jag inte direkt hindrar dessa djur från att slaktas. Så jag tänker banne mig köpa mitt skinn med gott samvete.
Jag måste till och med erkänna att det var himla trevligt att shoppa skinn. Främst för att de hade ett mintfärgat lammskinn i "niceprice"-hyllan. Nu är det visserligen get vi helst ska jobba i, och även det skinn som är lättast att jobba med. Lamm däremot ska vara ett tufft skinn att jobba med, men hallå, mintfärgat liksom, och på rea. Jag köpte ju faktiskt några getskinn också.
...som jag förväntade mig kommer nog förmodligen lysa med sin frånvaro under denna utbildning. Nog för att vi på pappret slutar 15.20 varje dag (och jag tänkte i min enfald, shit bara 6 timmars arbetsdag) men både en och två och tre gånger har vi fått uppgifter i sista minuten som förväntas vara klara dagen efter på morgonen. Vilket innebär att det är mycket verkstadstid även när skoldagen officiellt är slut. Inte för att det gör mig särskilt mycket egentligen, jag trivs i verkstaden och jag trivs bra med pysslet och knåpet i detta hantverk. Det enda jag tycker är lite jobbigt är att "de äldre" (min nya benämning för de som går ett andra eller ett tredje år på bokbinderiutbildningen) verkar vara där jämnt. Många är där till sent in på kvällarna och när jag kommer in på morgonen sitter de flesta av dem redan och arbetar igen. "Jobbigt" är kanske fel benämning på mina känslor, snarare är det så att jag känner mig stressad när jag ser det, och får en liten gnutta prestationsångest. Jag vettefan om jag kommer kunna prestera på det sättet. Jag blir trött och behöver sova, och till skillnad mot de flesta kräver jag minst 8 och helst 9 timmars sömn för att vara pigg och utvilad dagen efter. Så jo, lite orolig blir jag ju allt, men just nu försöker jag att inte tänka på det och väljer att sitta kvar i verkstaden så länge det känns bra för mig.
På eftermiddagen har det idag varit samkväm, med tema "nu ska vi lära känna varandra". Det var en tipspromenad med en liten tvist, som var ganska rolig faktiskt. Vi blandades ihop i lag, med personer från massa andra utbildningar. Jag fick dock med mig en fellow bokbindare och det råkade bli han med den där gigantiska lurviga schäfern som ser ut som en supermysig nallebjörn. Score! När promenaden var över skulle vi försöka bilda ett ord av de 10 bokstäver vi lyckats vinna under resans gång. Jag misstänker att "SANDPETARE" inte var ordet de egentligen var ute efter, men eftersom det innehöll alla bokstäver, gissade vi på det i alla fall (det längsta ordet vi annars kom på var "SPENDERAT", men det var ju bara 9 bokstäver och alltså inte riktigt lika bra).
Jag måste erkänna att jag som vanligt var lite skeptisk inför dagens aktivitet, men väl medveten om att sådana här saker brukar bli trevliga i slutändan så masade jag mig dit. Tur var väl det, för vi har skrattat väldigt gott åt alla tänkbara ordkombinationer det förmodligen inte var (vi uteslöt bland annat ord som "PARAD-TESEN", "STEN-RAPADE" och "RES-PANTADE").
När vi enats om att sandpetare ändå var ett ganska bra ord, gick jag och min fellow bokbindare först förbi hans rum och hälsade på den underbara schäfern, sedan tillbaka till verkstan. Även om mina lektioner var slut för dagen ville jag få lite extra gjort innan jag kände mig färdig. Väl inne i verkstan med Timo i hörlurarna börjar regnet vräka ner utanför. Dalaskogen utanför fönstret i verkstan är som en djungel, och bladen dansade under regndropparna. Allt detta medan jag stansade hål i papper och kände att jag nog har hamnat på helt rätt ställe.
Idag har vi äntligen fått börja binda. Yay! Vi fick lära oss enarkshäftning, något som kanske låter väldigt komplicerat, men som var väldigt enkelt.
Idag har jag dessutom lärt mig att papper, precis som tyg, har en fiberriktning (who knew liksom). Efter denna aha-upplevelse fick vi lära oss att avgöra på ett papper åt vilket håll riktningen gick.
Utöver detta måste jag försöka komma ihåg att i bokbinderivärlden så viker en inga papper, en falsar (och för att förvirra det lite extra så kan fals även betyda en del på en bok). En syr inte sina böcker utan häftar, och då använder en häfttråd och inte sytråd.
Guldpläterad i 24 karats guld (om jag inte missminner mig) och club clas-medlem, är det så en kan sammanfatta bokbinderiutbildningen? Nå, det vet ju inte jag, eftersom jag bara gått två dagar på min utbildning och inte ens fått börja vika papper än, men en kan ju hoppas. Idag har jag i alla fall blivit både och.
Jag tyckte att det kändes smart att bli medlem på clas ohlson, eftersom det verkar som om det kommer ske en del inköp därifrån (idag har jag dock köpt en kartong med 2500 ark A4 kopieringspapper, något jag ändå hoppas kommer räcka ett litet tag framöver). Nu går jag bara och håller tummarna för att jag snart får användning för det jag inhandlat. Vi har nämligen bara haft info än så länge, och alltså inte satt igång med något praktiskt ännu. Kvällen kommer alltså spenderas på rummet med en virkning i högsta hugg för att stilla knåp-begäret lite.
Dock har vi fått känna på bladguld idag. Nu var ju inte det så mycket att känna på eftersom det var så lätt att det inte ens kändes i handflatan, men fastnade gjorde det. Någon försökte få det till att vår lärare försökte lära oss en läxa: det är svårt att hantera bladguld! Kanske hade den personen rätt, eller så är det bara att livet som bokbindare är så otroligt glammigt att vi strör guld omkring oss?
Idag har jag gjort i princip hela Leksand i jakt på en öppen second hand-butik. Det gick inte särskilt bra och vi hittade inte någon. Det verkar som om jag måste vänta till onsdag. Ve och fasa! Visserligen så är ju onsdagseftermiddagar "motionstid" för oss på bokbinderi, undrar om jag kan övertyga min lärare om att second hand-shopping borde klassas som motion?
Men mina vänner, förtrösta icke! Nog lyckades jag fynda under min Leksands-räd ändå. Tadaa:
En påse tarmar!
Nej jag bara skojar med er, detta mina vänner är inte mindre än 1,4 kilo strimlat trikå-tyg. Vad ska en med 1,4 kilo strimlat trikåtyg kanske några av er undrar nu, och till er vill jag bara säga DUH jag ska virka mig en korg såklart! Rummet som jag bor i är visserligen fyllt av förvaring, men det är svårt att skapa plats för småsaker som underkläder och strumpor i den stora garderoben, och jag hoppas på att en korg eller två (jag har faktiskt ingen aning om hur långt detta trassel räcker) ska underlätta underklädessorteringen.
Det bästa av allt: jag fick detta för ynka 28 kronor, en summa som i min värld både är tant- och csnvänlig. På tal om csn, kanske dags att gå in och göra en studieförsäkran så att jag får några pengar så småningom.
I Leksand. Jag är i Leksand. I ett kvavt rum med en lätt touch av landstinget. Med krukväxter i fönstret känns det hela lite hemtrevligare, men mina emaljerade Kockumsfat bidrar inte så mycket som jag hoppats. Den blekgula färgen på emaljen är alltför lika den smutsvita väggen och gör snarare att den offentliga sektorn känns starkare än innan.
Om jag har förstått det hela rätt har jag förmiddagen fri imorgon, och då blir det ett besök på Kupan här i Leksand. För det första så behöver jag ett ordentligt glas! Dryckeskärlen i det gemensamma köket här kan inte hålla mer än någon deciliter eller två, något jag finner otroligt störande. För det andra hoppas jag på att finna något att kväva rummets stelhet med, kanske ett snyggt tyg att slänga över fåtöljen ala fritidsklubb. Jag vill nämligen helst inte känna det som om jag är kvar på mitt jobb hos Uppsala kommun när jag befinner mig i mitt nya hem. Mitt hem för nästan ett år framöver. Det är galet.
Du ser bilder när du tänker Nej, det gör jag inte... tror jag Jodå, det gör du, jag ser det på dina ögon när du pratar med mig, jag ser att du ser dina tankar i bilder. Ja, du kanske har rätt Ja, jag har rätt, och jävlar vilka tankar du har, det är som om du målat en helt enorm tavla framför mig, och jag har ingen jävla aning om var jag ska titta någonstans Egentligen fördes den här konversationen på norska, men när jag nu ser den framför mig i mitt sinne förs den på svenska. Ibland saknar jag Norge, inte lika mycket som förut, men ibland smyger det på mig. Jag inbillar mig att i Stavanger står tiden stilla, att jag när som helst kan åka tillbaka och då kommer allt vara som jag lämnade det, minus en person förstås, men det saknas mig ikke noe serdelig. Jag har en ny typ att dela livet med nu. Nu vet jag att Bjørnar hade rätt, han som försökte tolka min tavla. Mina tankar är filmer som spelas upp med insidan av mina ögonlock som bioduk. Jag har alltid antagit att jag tänker i ord, eftersom min stora ventil genom livet varit att skriva, men nu har jag insett att så inte är fallet. Det är egentligen så att alla mina tankar är bilder, filmer och med ord försöker jag måla av det jag ser. Dessa filmer rullar, konstant, vare sig jag vill eller inte. Ibland blir de destruktiva och då vill jag att de ska sluta, men jag har svårt att hitta stopp-knappen. Om jag inte hittar knappen och de destruktiva tankarna tar över för länge, tar filmen till sist slut med hjälp av självförstörelse. Helt plötsligt klipps filmen och istället för det destruktiva som tidigare rullat ser jag framför mig hur någon lägger ett stort, rått köttstycke framför mig. Med en gigantisk kött-kniv slås en del av köttet bort, och jag förstår att det är en dålig bit innan jag ser den slängas i en soptunna. Inte förrän då stannar allt upp, pausar, och jag får en chans att hämta andan. Första gången jag såg det dåliga köttet kom det helt utan förvarning. Jag blev mycket förvirrad av bilden som just dök upp, men märkte att jag mådde bättre efter den. Symboliken är knappast svårtydd och denna bild är något jag fortfarande använder mig av när jag håller på att tappa kontrollen. Ibland försöker jag frammana den själv, ibland dyker den helt enkelt bara upp. Precis som den där första gången.
Lördagen var en väldigt upptagen dag. Jag skulle ha åkt på bröllop borta i min blivande hembyggd, men stressen tuggade mig för hårt i konturerna så jag valde att stanna hemma, prioriterade min familj och mina vänner. Jag gick på något som var som ett dop fast ändå inte. Gud var inte inblandad och det var ingen ceremoni där det förkunnades vad parveln skulle heta, men det var ett tillfälle för släkt och vänner att samlas, fira det nya livet, fika sockerfritt och ge gåvor. Min gåva var en nalle och en hemvirkad skallra med parvelns namn inbroderat.
När familjetillställningen tog slut hann jag nätt och jämnt åka hem och byta om innan jag skulle vidare på en lite mer kvällsbetonad festlighet. Jag fick krama och pussa på mina vänner och berätta hur mycket jag tyckte om dem, och stressen, den släppte faktiskt lite.
Ikväll blir det nationsburgare, kanske till och med en liten öl om andan faller på. Jag värmer upp inför kvällen med att pyssla en aktiveringsleksak åt mina katter. And that´s how you förfestar som en crazy cat lady.
Nu återstår det bara att se om mina soffpotatisar orkar bry sig om något så världsligt som att pilla godis ur gamla toarullar.
Här hittar ni en beskrivning över hur pysslet går till.
Ni vet den där känslan när ni står inför ett nytt skede i livet och tänker att nu är det ju smidigt att göra den där personlighetsförändringen du velat göra så länge också, när en ändå är i farten liksom.
I ett sådant skede är jag i alla fall, och jag ska inte bara börja träna, bli av med min separationsångest och lära mig binda böcker när jag flyttat. Jag ska dessutom börja läsa kontinuerligt igen. Så, vilka böcker bör en packa till en bokbinderiutbildning? En vacker bok av Selma Lagerlöf, min psykologi-bibel och något för feministådran. Men sedan då? Jag passar på att damma av bokhyllan medan jag omsorgsfullt sorterar böckerna i bokstavsordning, inbundna för sig och pocket för sig. Faktaböcker på en hylla och så några fantasyserier på en annan. Ernest hjälper till att inspektera, men hon är ingen höjdare på inputs. Så frågan kvarstår: vilka böcker bör en packa till en bokbinderiutbildning?
Så putsar jag vardagsrumsfönstret i lägenheten som egentligen bara är hans.
Jag har varit sådär borderline-besvärlig igen och jag skäms lite.
Förbannar att jag ännu inte lärt mig mina egna gränser och istället låtit det gå ut över någon som jag älskar djupt.
Så jag putsar vardagsrumsfönstret istället.
Smutsen byts ut mot renlighetsränder och jag intalar mig själv att det är bättre.
Imorgon kommer säkert grävskoporna komma och fortsätta med att gräva upp rabatten utanför lägenheten som egentligen bara är hans.
Imorgon kommer säkert vardagsrumsfönstret bli precis lika smutsigt igen.
Så jag byter syssla och möblerar om istället.
Vardagsrummet svämmar över av brokiga sittplatser som inte matchar varandra och jag tänker att om vi någon gång ska ha fest så är det nu.
Alla skulle få plats att sitta här i lägenheten som egentligen bara är hans.
När jag möblerat färdigt tycker jag ändå att det blivit ganska mysigt, trots att vardagsrummet svämmar över av brokiga sittplatser som inte matchar varandra.
Borde någon av dessa brokiga sittplatser få följa med till internatet? Förmodligen inte, eftersom de inte bara är brokiga utan även stora, en egenskap mitt blivande rum kommer sakna (men det är standardmöblerat).
Borde jag ta med någon annan möbel till internatet? Kanske det, för att bo hemtrevligt är inte att förakta och hemtrevlighet är ännu en egenskap mitt blivande rum kommer sakna (men det är standardmöblerat).
Samtidigt så är jag ganska övertygad om att hemtrevlighet är något som kommer växa fram ändå, i mitt blivande rum som egentligen bara är folkhögskolans.
I en kvav busskur sitter jag och väntar på att en ännu kvavare buss ska komma och plocka upp mig. Jag har varit och lämnat in mina jobbnycklar, jag har även lämnat tillbaka min kollegas nyckelharpa som jag har fått äran att låna de senaste 6 månaderna. 2015 kommer jag minnas som året jag lärde mig spela nyckelharpa OCH flyttade till folkhögskola. Helt fantastiskt!
De senaste dagarna har jag varit så himla nervös inför flytten, men nu när jag lämnar min (för stunden) forntida arbetsplats känner jag mig energifylld Att få träffa några kollegor och bara prata lite har ingjutit nytt mod i mig. Jag tror handlingsförlamningen släpper och jag känner mig redo för flytt om 13 dagar. Kanske dags att börja packa nu helt enkelt?
Det är bara två veckor kvar tills jag flyttar. Borde kanske egentligen börja packa, men jag ligger fortfarande i såpass bekväma semesterställningar i soffan att jag inte vill börja stressa. Två veckor går snabbt och det knyter sig lite i magen när jag tänker på det. Jag ska inte ljuga, jag är rädd, jag är väldigt rädd. Det är som att jag sätter min vardag på en piedestal och förbannar att jag söker mig något annat. Dock behöver jag inte tänka länge innan jag inser att min vardag som jag ser den nu ligger höljd i en romantisk semesterdimma. Hade jag inte valt att ta mig an detta som börjar om två veckor hade detta förmodligen varit min sista semesterdag och jag skulle varit tillbaka på jobb imorgon.
Jag kommer sakna jobbet, tro inget annat, jag kommer sakna barnen och jag kommer sakna kollegorna. Det jag däremot inte kommer sakna är stressen och att vakna upp på morgonen och mura upp ett skyddslager om mitt väsen för att verka stark och hålla ihop.
Jag svävar i ett ingenmansland. Suddar ut konturer för att kunna vara blank när jag påbörjar mitt nya kapitel. Så mottaglig som jag bara kan.
Som så mycket annat i livet ebbade detta ut. Ett år av stillsamhet, ett år av att bo in sig i en ny lägenhet, ett år att förändras på.
Jag vänder blad och provar livet på folkhögskola istället. Lämnar lägenhet, partner och katter i Uppsala och flyttar till Leksand istället. Tror ju egentligen inte att bokbindare är ett särskilt smart karriärval, egentligen, men måste en vara så himla smart då hela tiden? Kan en inte bara få göra något som känns kul ibland, utan att behöva oroa sig över om detta är det duktigaste en kan göra. Jo, det tycker jag verkligen en får. Därför ska jag försöka överföra dessa tankar på mig själv. Lyssna till de råd jag ger andra och bara göra det helt enkelt.
Nu hoppas jag verkligen att bokbinderi är en trevlig sysselsättning.
